Kritikerna hyllar honom unisont och fansen följer varenda steg han tar. Hellström har en förmåga att kunna pånyttföda sig själv som artist på varje ny skiva. Det har med tiden gjort att han hamnat i en position där han betyder någonting för väldigt många människor. En position som det inte verkar vara speciellt svårt att förhålla sig till.
- Jag är i den underbara situationen att jag inte behöver tänka. Jag har så mycket att göra. Jag har ju familj och sedan så är jag ju rätt produktiv också, säger han över telefon.
Att Hellströms musik alltid präglats av en slags losermentalitet är nog inte nytt för någon. Ett tema som på senaste skivan 2 steg från paradise är tydligare än någonsin. I låten River en vacker dröm sjunger han: “Alla vill se dig dala nu Håkan Hellström".
- Jag reflekterar inte så mycket över vem jag är och vad jag skriver utifrån för perspektiv men jag tror faktiskt jag får skylla på tonåren där. Alltså, att man en gång har formats till den man är och jag har alltid skrivit utifrån det perspektivet, hur bra det än går för en och vad man än råkar ut för så har man en viss syn på världen som liksom genomstrålar alla låtarna och som alltid kommer att göra det på något sätt. Man är som man är, hur det än går för en.
Inte som förr
Sedan genombrottsskivan Känn ingen sorg för mig Göteborg, som kom år 2000, så har det hänt mycket i Håkans liv. Inte bara med karriären utan också privat. Bland annat så har han blivit pappa till två barn. Någonting som gör att den kreativa processen numera ser annorlunda ut.
- Det är inte riktigt så att jag kan gå runt och vänta på inspiration, om man säger så. Jag kan inte förlita mig på sådant längre. Det är en lyxvara, inspiration. Det har väl mest med tid att göra, egentligen. Jag har liksom inte hela dagar fria åt att grubbla över saker nu, utan om jag ska göra låtar, eller få någonting gjort, så får jag göra det på ganska bestämda tider. Förlåt, det låter väldigt oromantiskt, jag vet, men man får ju vara glad att man kan sitta med gitarren ens över huvud taget.
När skriver du helst musik?
- Nu får jag liksom trycka in gitarren i schemat. Från början kunde man skriva mellan läxor, på kvällar och helger, ibland på nätter och så där. Och sedan hade man några år när man kunde ägna sig åt det på heltid. Som efter första skivan. Då hade man ju fasen fem år som man bara kunde ägna åt navelskåderi. Men det var länge sedan. Så är det inte längre. Nu får man slå på och av en slags strömbrytare om det ska komma några låtar.
Men blir det inte mer laddat när du väl har tid att sitta med gitarren? Liksom, uppskattar du det mer nu?
- Ja, dels så är det verkligen så. Och dels, i början av en skrivarperiod, så sätter man sig ned och tänker “hur var det nu man gjorde?", liksom “ja, just ja! Jag måste känna efter!" och så blir det därefter. Man blir lite som en periodare med gitarren. Man gör så mycket annat emellan. Liksom turnerar och en massa löjliga saker, typ sätter på sig grymma kläder och tittar sig i spegeln, så man liksom förlorar sitt förhållande till varandra. Man måste återupptäcka gitarren igen, varje gång.
Kan det vara sunt för kreativiteten att ha ett så pass flyktigt förhållande till gitarren?
- Det där med att återupptäcka sig själv, det kan vara till godo för musiken, för det blir som att man plockar upp tråden någon helt annanstans än där man släppte den sist. Man får uppfinna de där jävla låtarna igen och då kanske det plötsligt blir åtta verser och då tänker man “jävlar i fan, jag trodde bara man skulle skriva tre verser i varje låt?“. Men till exempel så har jag blivit två år äldre nu, sen sist, och då gör man saker lite annorlunda. Man måste lära sig se igen. Då vrids saker litegrann och låtarna blir annorlunda.
En enda fest
Att det har varit mycket festande under Håkans tidigare år, både som soloartist och under tiden som basist i bandet Broder Daniel, har deklarerats många gånger i media. Polisjakter, droger och historier om evighetslånga fester som kunde sluta med ett uppvaknande naken i handbojor på en åker var länge vardagsmat i hans liv.
Är det någon skillnad på att vara ute och spela nu, än hur det var runt 2000 - 2001?
- Ja, det är det. Framför allt är det lite mer avslappnat nu. Då när vi åkte ut, så var man ju galen på nått sätt. Det var ju något som inte stod helt rätt till i hjärnan, alltså. Man skulle dessutom försöka suga in varenda sekund så mycket som möjligt. Det gör vi ju nu också, men då var det enda sättet, att försöka bli så full som möjligt, och hitta någon tjej. Det blev lite maniskt, det var bara en enda fest hela tiden. Nu är det inte på samma sätt längre. det är samma njutning, men mer lugnt, som när pensionärer är ute och reser. Man tittar på saker. Man suger in stämningar och sådant istället. Man uppskattar mer av att vara med sina vänner bara, och man behöver inte rusa iväg någonstans efter spelningen. Det är lite lugnare helt enkelt. Men det är fortfarande lika roligt, om inte roligare.