Det har väl aldrig varit så mörkt som det är nu. Man stiger upp och det är lakritssvart utanför, förutom högarna av nattens undanskottade snö. Man går hem från jobbet och det kompakta svartmoset är rena rutschkanan till Mörka-tankar-jaur. Hur mår de i Deppis dagar som de här? Däremot har jag märkt att vid 20-tiden simmar staden i ett nytt slags ljus, det konstruerade. Det från gatlamporna som reflekteras i snön. Det är ett märkligt ljus. Som mitt på dagen men ändå inte. Ett efter-en-kärnvapenattack-ljus. Jag antar att jag inte är den enda som börjar känna stressen inför nyåret. Det mer än för julen. Då ska man ju ha så kul. Därför har jag bestämt mig för ett nyår i Hökarängen. Inget storstilat, så enkelt som möjligt för så få slantar och förlorade förhoppningar som möjligt. Dock har jag tänkt att slå på stort gällande champagnen. Bara det bästa är gott nog. Så här i sammanfattande tider tar jag en titt i backspegeln och säger högt att intresset för mode och kläder inte längre är något med bimbostämpel. Dock har jag, som alla år, saknat vulgo-trenden. Men man är för skraj för kortkort, det är inte riktigt rumsrent än. Jag har det ibland, i Stockholm. Kan till och med kosta på mig att bära blå peruk. 25 kronor på Caritas salong mittemot McDonalds. Peruken alltså. Möt mitt slampiga jag, det kommer stort under 2009. Kom ihåg var ni hörde det först. I helgen kanske det dyker upp, då går jag på finalen av Stjärnor på is. Go Markus! Trevlig helg!
