I kväll: inte nämnvärt mycket sång alls. Bara några få stycken. En inledningsvis; sedan ytterligare några stycken. Det är förresten inte de som spelar roll i kväll. I stället handlar det om en lång, vindlande, spretande, (men bara styckesvis snuddande vid det pretentiösa) och tänkvärt begåvad (jo: underhållande också!) monolog.
Helt anspråkslöst bara: insikter & åsikter av & med en (fortfarande) blekt blondin. Vid namn Eva Charlotte Dahlgren. Ålder: 51. Längd: 2.03. Civilstånd: gift. Lycklig: vem vet, inte jag (men hon? Hon verkar inte särskilt olycklig i alla fall).
Eva Dahlgren, ja. Det var ju en stund sedan. En kväll på 80-talet gick ölsejdlarna i kras efter spelningen, på Dundret i Gällivare. Några år senare höll hela Roxy, på Stadshotellet i Luleå, att sprängas sönder av det totalmassiva folktrycket när hon spelade.
Men denna kväll rör hon sig som ett väsen över scenen. Och berättar. Personligt och intimt. Beskriver sig själv, okonstlat, som "en västerbottnisk kvinna" (hon föddes i Umeå men flyttade snabbt därifrån, till en rad av olika stationer i landet).
Unga föräldrar. I bakgrunden rullar filmbilder - först av en (surdeg?) som bestämt och grundligt knådas. Sedan känner jag bland annat igen ett foto från Anders Petersens kamera.
I lokalen är det för övrigt fotoförbud. Även för pressen.
Något senare kommer hon in i ballerinakjol. Och tåspetsskor. Och hon berättar om hur hon flyttade till dimman på den skånska slätten. Och spelar flöjt, i Lilla snigel.
Man får veta mycket den här fredagskvällen. Om hur svårt det kan vara att hålla ett par kalasbyxor uppe. Om hur hon känner sig provocerad av dans.
Men ändå dansar hon. Med klart godkänd grace. Och erbjuder sig att komma och göra det (EJ pk!) svart också. Om behovet skulle uppstå.
- Om ni tycker att det har varit något av värde här i kväll så kan ni ju säga det till några av era vänner. Men inte för många, säger hon vänligt. Och tackar för sig, samt lämnar scenen, med den blombukett hon förärats.
- Jag skrattade så att tårarna rann, anförtrodde mig en kvinna ur publiken på vägen ut.
Rätt så.