Poesin är livsrummet mellan gåta och kunskap, den går aldrig att avstå, den går heller inte att beskriva som en begränsad kategori.
Hans dikt har det där djupt anspråksfulla och ödmjuka, att ställa sig frågan vad det är att vara människa och i detta - vilka frågor som alls är möjliga att ställa. Hans nya samling har fått den omslutande titeln Den stora munnen.
En solförmörkelse föll över trakten
tidig natt inträdde
runt solens svarta skiva var en ring av ljust blod.
Alla var vetenskapligt bildade
ändå uppträdde förvåning.
Efter det uppenbara väntar nya frågor. Dikten slutar med paradoxen i solförmörkelsen, månens baksida är starkt upplyst, jorden ligger mörk. Sjögrens naturlyrik, som är ett starkt stråk genom hans långa diktargärning, är inte idyll och herdedikt. Han vistas i en planterad tallskog i en av dessa nya dikter. Just en sådan plats i naturen man vänder både blick och kropp ifrån, men: "ändå en plats där en människa/ och det som är utanför människan kan stämma möte". Och i ännu en dikt låter han allt "jaga mot allt". Inte bara människan, örnen och jordloppan, även metallerna, vinden, allt i en evig, och dialektisk osalighet. Det svaga skymningsljuset silar inte bara genom ett ungt par på väg över strandängarna utan även genom det spruckna ögat på ett litet kadaver som ligger där. Naturen är inte ond eller god, den är.
Och runt allt detta, en tillvarons och livets mun. Som har både början och slutet i sig:
Den stora munnen
som lutar sig över oss
dricker din grav
dricker din tunga
dricker din födelses dag
den stora
den väntande
munnen.