Här är en man att lita på

Jerry Williams swingade inte något mikrofon-stativ i Coop Arena på fredagskvällen, när han genomförde en i vanlig ordning entusiastisk show inför si så där cirka och ungefär tre och ett halvt tusen i lika vanlig ordning prydligt entusiastiska personer.
Och det berodde enbart på att han inte hade något mikrofon-stativ att swinga. Han klarade sig utan ett sånt den här kvällen.
Men han höll sig med en tjej som spelade "cowboy-fiddle" (till och med bakom ryggen) och inkluderade till och med en låt av Hank Williams (Hey Good Lookin´) och något av Marty Robbins också. Och då ska vi alla veta att Jerka är en känd gammal "kåntry"-hatare. Men – det går ju att ändra sig.
Det här var ju en riktigt fin kväll. Eller som Erik Fernström själv definierade det:
– Om ni inte har något emot det så tänkte vi lira lite rock´n roll nu.
Och så satte han och Rebel de la Questa Band (stort förnämliga som alltid och med esset Janne Oldeus på shotgun gitarr; tidvis även på steel) med att göra just det.
Mellan låtarna höll Jerry också en kortare lektion i engelsk rock-historia om "Cliff och The Sjadows" (som han så pedagogiskt uttalade The Shadows) och så gav han sig på gamla fina Cliff Richard-numret Travellin´ Light. Då höll cirka ungefär 3.500 stycken, tammefan, på att jubla ner Coop Arenas tak.
Och Who´s Gonna Follow You Home?, en skitsnygg Run To The Devil, Flatfoot Sam, Rockin´ Little Angel, Walkin´ the Dog, Go Go tjejer, ett vaket utnyttjande av ljus, dansare, skuggor, med mera i en angenäm koreografi och mycket annat – formellt sett har mitt vänstra ben inte slutat hålla takten ännu och slutgiltigt sett är det då så att man alltså självklart kan lita lika mycket på Jerry Williams (omkring 70) nu, som alltid förr. Då har jag ändå sett honom kanske minst tio gånger. Och aldrig blivit nämnvärt besviken.
Det var 49 år sedan han och The Violents lirade in Darlin´ Nelly Gray. Den här kvällen körde han den igen. Och berättade om "Lorpan i Sumpan", som ni själva får lov att räkna ut vad det var för något.
Sextetten Fatboy inledde med en halvtimmes skitfräck rock´n roll, med höga estetiska stilpoäng, rullande och fladdrande gitarr-attacker, en basist som lyfte ståbasen på raka armar och så sångarens snygga dedicering av kvällen till de nyligen avlidna rockveteranerna "Burken" och Rock-Ragges minne.
Sånt uppskattas också.
Mycket.