Handen är tillbaka i bildskapandet

Fotografen Elisabeth Ohlson Wallin som just nu visar sin utställning In hate we trust på Norrbottens museum lyfter fotokonsten bortom och över det mer eller mindre slumpmässiga avbildandets konventioner. Som fotograf slog hon igenom med utställningen Ecce homo som var en bildmässig uppgörelse med kyrkans trångsynthet gentemot homosexualitet. I den här utställningen har hon lika formulerade avsikter. Nu handlar det om samhällets flathet inför hatbrotten som drabbar homo- och bi- och transsexuella personer. Genom att referera till konsthistoriska bilder bygger hon upp tablåer som hon arrangerar, ljussätter och fotograferar. Fotona bearbetas sedan digitalt i photoshop och uppförstoras. Många av bilderna med massverkan har ett hoptryckt bilddjup, en färgskala och en ljussättning som gör att man lätt associerar till exempelvis barockmålaren Caravaggios konst. Hans förmodade bruk av camera obscura, en föregångare till kameran, som verktyg för skissmontage ger just ett sådant grunt bilddjup. I en scen med poliser som undersöker en brottsplats med ett avhugget huvud är referenserna givna till både Caravaggios målning Falskspelarna som till Artemisia Gentileschis målning där Judit skär huvudet av Holofernes. Artemisias pappa Oratzio Gentileschi var förresten suparbroder med Caravaggio. Det ryktas dessutom att Caravaggio var homo- eller bisexuell. Upprinnelsen till Ohlson Wallins bild var en verklig händelse, mordet och halshuggningen av en homosexuell man i Umeå. Ett annat exempel med hänvisningar till konsthistorien är nyklassicisten och den franska revolutionens kelgris Jacques-Louis David och hans målning Marats död från 1793. I Ohlson Wallins tappning sitter en ung man i samma position som Marat i ett badkar, månne ett ytterligare ett offerlamm på dubbelmoralens altare. I handen har han ett brev, inte från mördaren Charlotte Corday utan ett hotbrev från någon homofob i vår samtid. Bredvid badkaret står ett lamm som för mina tankar direkt till det stora mittpartiet i Jan van Eycks altarmålning i katedralen St Bavo i Gent från 1432. Jan van Eyck förmodas också ha använt den praktiska camera obscuran. Därav de hoptryckta bilddjupen i dennes bild. Så kan man gå från bild till bild och hitta konsthistoriska kopplingar. Jag tror inte att det är en tillfällighet att Ohlson Wallin har valt just de här konsthistoriska hänvisningarna. Konstnären David Hockney har nyligen gjort en avslöjande film och skrivit en bok om det förmodade bruket av camera obscura i den äldre konsten. Han menar att det kemiska fotots enögda tyranni varade i ungefär 170 år. Men nu är vi vid vägs ände för det enögda kemiska fotot. Ett nytt verktyg har kommit, nämligen datorn som tillåter konstnärerna att manipulera bilderna. Manipulera betyder bokstavligen att använda handen. Han säger vidare att "handen är tillbaka i bildskapandet" och med det återknyter man till konstens gamla hantverkstraditioner. Ohlson Wallin tar upp det arvet och för det vidare i sin väldigt starka och väl genomförda utställning. Att arbeta politiskt och opinionsbildande med konst är emellertid en svår problemfylld balansakt där form och innehåll måste befrukta och lyfta varandra för att inte resultatet skall bli för pedagogiskt och agitatoriskt. I sitt engagemang kliver hon ibland över gränsen till det övertydliga. Budskapet kan, trots sin angelägenhetsgrad, kännas visuellt teatralt. Det teatrala är ju förvisso barockens signum så därvidlag träffar hon ju rätt, men ibland undrar jag vilka mekanismer hos oss hon egentligen kittlar med sina bilder?