Det måste sägas: att sitta ned och se Håkan Hellström är som att ligga och dricka kaffe. Det går, men det är inte rätt. Så efter två låtar säger Håkan att det är nog, nu har vi suttit klart. Så vi ställer oss upp.
Senast jag såg honom var för några år sen, på Hultsfred och jag var så knäckt att jag bara lipade. Mitt sällskap skämdes, men jag kunde inte hjälpa det.
En av anledningarna till att jag tycker så mycket om det, är för att han är en av oss. Vi som spelade och gick på knapphänt besökta indieklubbar i varenda liten håla i Sverige vecka ut och vecka in i mitten av 1990-talet. Han var med i Honey is Cool och jag i Bear Quartet. Och nu är vi här.
Han spelar för utsålda hus och det känns som en seger varenda gång jag tänker på det. Det är som i texten till Inte skyldig nån nåt. Han har levt allas våras liv, alla vi som var med innan han blev Håkan med hela folket och han är verkligen inte skyldig någon ett smack. En annan anledning till superlativen är förstås att han är så fruktansvärt bra.
Den här spelningen är i mångt och mycket likadan som andra med Håkan. Det vill säga, låtarna liknar originalversionerna, men de töjs och böjs.
Emellanåt är det taffligt spelat och det skulle vara så lätt att dra på sig den cyniska recensionsmössan, men det är ingen idé. Trots lokalen, trots att saxofonen överröstar texterna, trots att låtvalet under första hälften är lite knepigt så står jag där och bara gapar igen. Det är rösten.
Och efter en fullständigt magisk Minnen av april så kommer Klubbland, och hela salen förvandlas till ett, ja, klubbland.
Hitsen radas upp, allihop. Och i näst sista numret, Kom igen Lena, frågar Håkan om han kan få en danspartner. Han får 50 lyckliga. Fler ryms det inte på scenen. Och vad mer kan jag säga? Ja, jag tjöt lite igen.
Han är fortfarande en av oss, det är lite hans grej, att han aldrig är eller blir En av dem. En av oss, vi är bara så oerhört många fler nu.