Grandios Charity

Manus: Neil Simon, byggd på en idé av Bob Fosse baserad på den italienska filmen Cabirias nätter, i regi av Federico Fellini. Svensk bearbetning för Wallmans Intiman Regi: Peter Björk Musik: Cy Coleman / för den svenska produktionen arrangerad av Peter Grönvall Koreografi: Per-Magnus, P-M Andersson Scenografi: Marianne och Peter Dillberg Kostymdesign: Lars-Åke Wilhelmsson I rollerna: Nanne Grönvall, Kim Sulocki, Rafael Edholm, Grynet Molvig, Tine Matulessy, Elisabeth Edgren, Lena Engman, Elin Rubensson, Lars Säfsund, Thomas Ahlgren, David Dalmo, Victor Molino, Urban Haglund, Jennie Larsson, Lisa Börjesson, Vera Prada Stora scenen, Kulturens Hus Fredag 26/1-07 Få se nu: var det inte bara någon månad sedan som det rapporterades om att scenutrymmena på Kulturens Hus var för begränsade för att rymma diverse sceniska gästspel? Det måste ju i så fall röra sig om synnerligen monumentala sceniska konstruktioner, eftersom vi nu har varit med om det tämligen avancerade och ganska svängrumskrävande bygge som musicalen Sweet Charity innebär. Och det gick ju hela garanterat helt klanderfritt. Det gästspelet, som det revs av två föreställningar i går eftermiddag- och kväll och som det görs om vid två respektingivande tillfällen i kväll också (alltsammans inför grundligt utsålda hus), får lov att betecknas som allt igenom ärkeprofessionellt. Det var ju hur roligt som helst att få se en Stockholmsuppsättning av en riktig Broadway-musikal här hemma i gamla Luleå och att få uppleva den i en riktig lokal. Och inte i den kryckiga kompromiss som en steril sporthall eller annan opersonlig arena innebär. Riktigt, riktigt roligt! Och som sagt: ärkeprofessionellt! Sweet Charity tillhör de obesvärat totalklassiska musikalernas relativt fåtaliga skara och uruppfördes på Broadway i mitten av 1960-talet av det självdestruktiva geniet Bob Fosse (självbiografiskt agerad av Roy Scheider i den av honom själv regisserade filmen Showtime/All That Jazz) och även filmad 1969. Den filmen såg jag på biografen Vågen i Luleå 1969. Och övertygades som femtonåring av hur bra, medryckande, vital, spännande, sexig och okonventionell en musikal kunde vara. Huvudrollen spelades av Shirley MacLaine, långt innan hon blev något slags spiritistiskt medium och enligt malicen även älskarinna till Olof Palme. Och hon var ju något att tugga ner naglarna till, för vilken orolig 15-åring som helst. Rollen som Charity (som för övrigt allra först kreerades av den med ett naturligt clownansikte försedda Giulietta Masina i maken Fellinis filmklassiker Cabirias nätter) är egentligen en schablon på den gamla arketypen om ?horan med ett hjärta av guld?. Charity Hope Valentine är den ständigt optimistiska värdinnan på ett etablissemang där ordet ?nej? aldrig används mot kunderna. Hon söker ständigt efter den sanna kärleken. Och blir lika ständigt förkrossad. Men hon ger aldrig upp. Och någon gång så ska hon väl ända ha tur. Nanne Grönvall gör nu Charity till ett litet sprittande utropstecken av idel bultande hjärtslag och godhjärtad sexighet. Hon är helt enkelt grandios och genomför en beundransvärd kamikazeinsats, eftersom hon befinner sig på scenen i stort sett hela tiden. Men hon har gott och fint sällskap ? av de tjusiga danstjejerna Tine Matulessy, Elisabeth Edgren, Lena Engman, Elin Rubensson och ännu flera. Notera Lars Säfsunds briljerande som Daddy Cool! Och som en latent latin lover, en potent blandning av Fernando Lamas och Ricardo Montalban, genomför Rafael Edholm en roll som kräver både sång- och danskunnighet av honom, jämte det ordinarie spelet. Det fixar han. Galant. Fattas bara annat! Kim Sulocki är också berömvärd som den lätt naive William, som Charity blir blixtrande förälskad i. Och som klubbvärdinnan Jackie stjäl Grynet Molvig med ett busigt flin de scener som hon förekommer i. Bland den här musikalens oförglömliga ?showstopper?-nummer räknar vi också in kanske främst Big Spender, Dom skulle se mig nu, Därute finns nånting bättre för mig, Livets rytm och Jag är musiken. Samtliga triumfartat framförda av medlemmarna i den genomprofessionella ensemblen. Egentligen skulle jag nu avsluta med att skriva ?se Sweet Charity ? det är ni värda? men ? det kan ju faktiskt bli lite svårt. Alltsammans är ju utsålt. Biljetterna tog slut på typ en dag. Men jag föreslår att ni hänger lite diskret vid kassorna i Kulturens Hus före dagens föreställningar. Man vet ju aldrig: det kan lämnas återbud. Och om chansen uppenbarar sig ? då tar ni den. Det här är nämligen ett evenemang. Och så väldigt vanligt förekommande är ju inte sådana att man bara ska strunta i dem.

Grandios Charity

Att gjuta liv i gamla klyschan "horan med ett hjärta av guld" som musikalroll är inte helt enkelt. Nanne Grönwall i Sweet Charity gör det med bravur, enligt recensenten Rolf Nilsén.