Tivoliattraktionernas non-deskripta house-dunk dör ut i bakgrunden och ersätts av en släpig marschtakt. Ju närmare man kommer Norra Hamnscenen desto säkrare blir man på att det är just här man ska befinna sig, klockan halv ett under den natt som precis avlöst Hamnfestivalens första kväll. Annars hade man ju riskerat att missa The Glorias.
Och det är verkligen inte någonting man vill göra. Missa The Glorias, alltså. Jag har nämligen svårt att tänka mig att årets stadsfest kommer lyckas bjuda på någonting mer intressant än dem. Bodens mest ansträngningslöst ascoola invånare.
Från första nummer till sista märks det att The Glorias skulle kunna gå hur långt som helst. Deras synthslingor är klockrena, deras hookar är konsekvent starka och deras generella attityd och framtoning är orubblig. Självklara scenpersonligheter, som någon en gång kallade dem.
På förra årets Luleåkalas gav undertecknad betyget tre av fem till The Glorias. De var lovande, men samspeltheten brast en aning. Den här gången är omdömet välförtjänt högre, och jag ser fram emot att ge dem en femma på nästa års potentiella Hamnfestival. Förmodligen kommer de då vara nog stora för att headline:a tillställningen.