Glada låtar med vemod

Marit Bergman var ensam bakom en flygel, med ett rödvinsglas nära till hands. Lilla salen mörklagd, men ljuset omringade henne då hon satt vid sitt instrument med en ansträngd men artig pianohållning. Förutom hållningen är det inget som är ansträngt med Marit Bergmans musik. Hennes låtar känns ännu mer uppriktiga med anekdoterna hon drar under spelningen. Hon berättade bland annat att Tony i låten med samma namn var någon ökänd "Punk-Tony" från Ludvika. När vi sedan lyssnar på texten till låten, att glimten i Tonys ögon försvunnit (kanske av droger) blir den mer gripande än när man inte vet något på förhand. De flesta artister vill låta konsten tala för sig själv, men det kan vara effektivt med lite fakta. Jag har en bekant som har svårt för att lyssna på Marit Bergman. Förmodligen för att musiken är så laddad med gamla minnen som man kan relatera till. Många kopplar samman låtarna med (misslyckade) ungdomsförälskelser. Även när Marits låtar är glada tenderar åhöraren att landa i en känsla av vemod. Jag har dock aldrig blivit påverkad av hennes musik på det sättet på skiva, men live känns hon mer. När Bergman spelar fel på pianot tycker man bara att det är skönt. Hon har förmodligen inga ambitioner på att spela helt perfekt, heller. Många artister behöver kämpa för att inte vara slätstrukna, men de som är äkta, som Marit, kan bara vara. Det blir bra ändå. Som första extranummer gör hon Maybe we’ll see, från senaste skivan The Tear
Collector, a cappella. Hennes sång låter som hämtad från en gammal stenkaka, hon förvränger rösten. Det är vackert. Som sista låt sjunger hon
I will always be your soldier. Jag nynnar på den hela vägen hem.