Från Irakkriget med egna ögon

Säg ordet "flykting" och många ser människor med bylten i händerna. Men i själva verket kan en flykting lika gärna bära resväska, tala i mobiltelefon och bära på en laptop. En sådan flykting blev signaturen Riverbend till slut efter att hon lämnat sitt land, sitt hem, sin släkt och sina vänner. Där slutar också alla spår efter henne, bloggaren som efter att USA invaderat Irak i mars 2003 så gott som dagligen skrev om vardagen från ett land i krig. 2007 flydde hon till sist från Irak och bloggandet upphörde. Vem hon är vet vi inte, men över hela världen följde människor hennes inlägg på riverbendblog.blogspot.com. Läste hennes beskrivningar och synpunkter, hennes ironiska kommentarer, hennes åsikter om en orättfärdig ockupation som löser upp landet inifrån. Tog del av hennes förvåning över hur ett sekulariserat land plötsligt drabbas av talibanisering, hennes förtvivlan över hur kvinnor efter bara några månader av ockupation och växande politisk extremism inte längre var välkomna på de arbetsplatser de tidigare varit en självklar del av. Riverbend visade med kraft bloggens betydelse i en värld fylld av desinformation och propaganda, en blogg mycket långt ifrån välfärdens tompratande och skitsnackande. När Riksteatern och regissören Gustav Deinoff sätter upp en teaterdokumentär som bygger på Riverbends första två år av bloggande väljer de två parallella berättelser - Riverbends egna ord, men också skådespelaren Nidhal Fares egenhändigt berättade historia. Han kom nyligen till Sverige som flykting tillsammans med sin familj. I Baghdad jobbade han på Nationalteatern, men kriget gjorde både arbetet på teaterscenen och allt vardagsliv omöjligt. Nu står han där på scenen igen i ett annat land, talar arabiska, men också lite svenska, och berättar om sitt liv. På stora skärmar projiceras bilder och filmer och då och då träder journalisten Tona Ishag fram och berättar fakta om Irak, om historia och utveckling. En levande historielektion med ett direkt tilltal till publiken, inte minst till en yngre, väl förtrogen med bloggsfären men kanske inte med historien. Men framförallt ett glödande inlägg mot den amerikanska ockupationen och mot bilden av ett outvecklat Irak där människor bor i tält och färdas på kameler, vilket länge varit en spridd uppfattning i väst. Och inte minst ett rasande inlägg mot att kvinnor i skenet av kriget tvingas dra sig tillbaka från det offentliga livet. För i verkligheten satt hon där, Riverbend, utbildad nätverkstekniker och datanörd, och skrev ursinnigt och skarpt om "wanna-be-mullorna" på väg att ta över. Kallade dem MIB-T - "Men In Black Turbans", med ett snett leende mot Hollywood, och frågade sig vad det egentligen var USA ville "befria" dem från. Kallade saker och ting vid sina rätta namn, benämnde en värld som vi ständigt hör något helt annat om. Budskapet för långt, liksom också Aminah Al Fakir Bergmans och Nidhal Fares gestaltningar. Föreställningen har tidigare spelats i Haparanda. I kväll tisdag spelas den i Jokkmokk.

Från Irakkriget med egna ögon

Pjäsen Baghdad burning visas av Riksteatern på turné, där bloggaren Riverbend i verkliga livet gjort underlaget till hela pjäsen. Här ställs innebörden av ordet flykting på ända.