Isabel Allende slog igenom internationellt med sin debut Andarnas hus 1984. Sedan dess har hon skrivit fjorton vuxen- och tre ungdomsromaner. Nu kommer roman nummer femton: Mayas dagbok.
Maya växer upp i Berkley, Kalifornien hos sin chilenska farmor och sin styvfarfar, Popo, en afroamerikansk astronom. Hon har en frånvarande pappa som är flygkapten och tillbringar de flesta timmarna av dygnet antingen i luften eller hos olika älskarinnor. Mamman försvann direkt efter förlossningen. När Popo dör i cancer då Maya är sexton tappar hon fotfästet. Farmor drabbas av en djup depression och märker inte att Maya skolkar och börjar ta droger. Skolan hör enbart av sig till pappan som alltid befinner sig på andra sidan jordklotet. Maya kan fortsätta med sitt destruktiva sorgearbete.
Liksom i den förra romanen Zarites frihet som undertecknad recenserade här på kultursidan 2011 är väldigt mycket förutsägbart. Det mesta som har bärighet för berättelsen tuggas om minst två, ibland tre gånger, så att läsaren inte ska gå miste om något, vilket gör att man tappar koncentrationen under läsningen då den överhuvud inte ställer några krav på läsaren. Att en ung tjej hamnar i ”dåligt sällskap”, börjar med alkohol och drogmissbruk, tas in på ungdomsvårdsanstalt och rymmer för att hamna ännu längre ned på skalan i den kriminella världen med prostitution och våld känns inte som något ”nytt upplägg”. Snarare som en sämre kopia av ett antal teve-serier och dåliga deckare. Men så klart går det bra för Maya, hon är ju huvudperson. Och att det är en ”feel-good-historia” framgår redan i inledningen vilket ytterligare förslöar läsarens skärpa. Man vet på förhand att det kommer att gå bra, det finns ingen anledning att oroas över alla hemskheter som dyker upp på sidorna.
Det starkaste är kopplingarna till kuppen i Chile 1973, författaren blev själv tvungen att fly, hon är brorsdotter till Salvador Allende som var president och blev mördad när general Pinochet genomförde maktövertagandet. Den äldre man som tar hand om Maya när hon behöver lugn och ro efter alla våldsamheter hon varit utsatt för är själv ett tortyroffer och i slutet av boken skildras en del av vad regimen utsatte människor för på Stadion och i Villa Grimaldi. Där blir det skarpt. Sanningen tränger upp genom sentimentaliteten och in i läsaren. Men det är bara på några sidor strax innan slutet, sedan övertar det sockersöta och allt blir gott.
Är förströelse det enda som behövs kan Mayas dagbok fungera, men jag skulle rekommendera mycket annat först om jag var bibliotekarie.