Populus tremula. Den skälvande poppeln. Att det låter som att det regnar i aspen men ingen annanstans beror på bladens långa och tillplattade skaft. Den svagaste vind får den runda bladskivan att vända sig och ändra sig. Vända sig och ändra sig. Vända sig, ändra sig. Obeslutsamt och ängsligt. Men vettigt också förstås: de oupphörliga darrningarna gör det besvärligt för skadliga insekter att landa på bladen.
När man stannar till på riksväg 45 vid naturreservatet Suorke, uppkallat efter det urskogsbeklädda berget Suorke som reser sig några kilometer därifrån, hörs ett brus. Ljudet härstammar i själva verket från två källor. Dels är det forsbruset från den gamla flottningsleden Varjisån, ett av Piteälvens biflöden, och dels är det vinden som går i de kolossala aspar som torde vara reservatets huvudattraktion. Om du tänker på aspen som ett spensligt och räddhågset träd ska du parkera bilen här och stiga in i skogsrummet.
Suorke är ett litet reservat, inte mer än fem hektar och marken har fredats för den höga bonitetens skull, det är som en holme av frodig och fantasifull växtlighet på den karga tallhed som breder ut sig kring Varjisån: grundvatten strömmar ut och fuktar jorden. Trolldruvan glöder i riset och där lägger myskmåran ut sina snaror. Tibast finns här och nornan som är så dolsk att man blir lite skraj inför möjligheten, ja risken att få syn på henne, vad ska det betyda att hon visar sig, är det i så fall beställt, är ödet beseglat?
Strutbräken är vår resligaste ormbunke, så stora är bladen att de utlöser en paleontologisk förtjusning - och försiktighet. Det är som att sänkas ner i ett urtidsterrarium: med skräcködlans vasstandade skugga över mig genomsmyger jag beståndet likt en storögd troglodyt. Strutbräken kallas också strutsbräken, för det plymartade utseendets skull. Strut och struts, benämningarna är förvillande lika. Hur kan det komma sig - är det någon som missuppfattat namnet för länge sedan men ändå fått det att stämma?
Raka skjuter asparna i höjden. De är så grova att man knappt får armarna om dem, barken är skrovlig och sprucken som på en åldrig tallöverståndare, en sådan där riktigt gammal en som blir förvånad över att stöta på en människa som inte bär pilbåge och är klädd i lappmudd och toppmössa med bräm av gråverk. De nervösa bladen flimrar högt där uppe, i grönt och grönsilvrigt. Sådan blir aspen om den trivs och ingen hugger ner den för att göra tändstickor av veden eller för att den rotat sig med sina hydrahövdade skott på en plats där den inte har tillåtelse att vara. Då växer den sig ståtlig och fjär. Fullständigt jättelik. Med vilken rätt avbryter den motorsågande människan detta förlopp? Är det en rätt eller bara ett sätt?
Det har förekommit plockhuggning i området men till stor del har skogen fått göra som den själv vill. Om detta vittnar de många lågorna. Det liggande trädets mossbelupna drakhamn är symbolen för den egenrådiga skogen. Och det finns åtskilliga här. Somliga stammar är murkna och håller på att sänka sig ner i förnan, andra går att promenera på, de är som spänger. Men de är inte förstenade stockar som de omkullstörtade träden på Reivos brandfält, saprofyterna kan arbeta i lugn och ro i Suorkes granskogsdunkel, det är en förträfflig arbetsmiljö. Det ångar av förmultning. Skivformade tickor sticker ut från lågorna som är vådligt hala. Den sällsynta blacktickan ser ut som en chokladfläck på granlågans undersida men jag hinner inte hitta den förrän myggen hittar min nacke, och får mig att springa undan.
I riset kring stövlarna uppträder den blygsamma linnéan i stor rikedom. På en rotvälta överdragen med en pösande hätta av fuktblank grönmossa har de späda örterna samlat sig, revorna hänger ner som klocksmyckade hårtestar, håller man handen bakom örat och utestänger asparnas brus och myggornas pip kan man höra hur de pinglar.