Första kvinnan på täppan

- Man ska känna att man befinner sig på en speciell plats, det tycker jag om, säger hon som trots att gårdagskvällen hann bli sen tidigt är på benen för att undervisa de sångare som anmält sig till hennes och pianisten Ronald Schneiders gemensamma masterclass under Matteifestivalen. Att undervisa gillar hon, operasångerskan som växte upp i Vuollerim, och som kan blicka tillbaka på en fantastisk karriär på världens operascener. Hennes internationella genombrott kom i början av 1980-talet när hon gav sig i kast med Wagner. - Det var faktiskt en slump att jag började sjunga Wagner. Min svenska agent fick en fråga om han hade någon som skulle kunna passa till en roll och kom att tänka på mig. Så kan det faktiskt också gå till här i världen, säger Birgitta Svendén. Metropolitan
1988 debuterade hon på Metropolitan och många år i rad sjöng hon för världens alla känsliga Wagnerkännare på festivalen i Bayreuth - det absoluta tecknet på att man lyckats i sammanhanget. Lite trött på det ständiga resandet och med en vilja att få förmedla det hon lärt sig under sin långa karriär sökte hon sig 2005 till Operahögskolan i Stockholm som rektor. Tanken var att stanna de sex åren förordnandet gällde för att sedan kunna fortsätta att undervisa. Men så fick hon det där erbjudandet som hon funderade på länge innan hon till slut tackade ja. I sommar börjar Birgitta Svendén sitt nya jobb som chef för Kungliga Operan i Stockholm. Något som bland mycket annat innebär att hennes professionella sångarkarriär är över. - Det är inget dramatiskt med det, sjungandet har trappats ner för min del under de senaste åren. För en sångare är det viktigt att öva dagligen och redan som rektor var det tillräckligt svårt. Jag sjöng opera i våras i Genève och i höstas gjorde jag Verdis Requiem i Stockholm, tänkte att det var sista chansen. Det finns inget bättre yrke än sångarens, å andra sidan har jag ju ägnat mig åt det hela livet, säger Birgitta Svendén. Utveckla repertoaren
Efter att ha benat ut om hon verkligen hade det som krävdes för jobbet och om hon var beredd att satsa bestämde hon sig för att ta över ansvaret för en av våra äldsta kulturinstitutioner där hon själv jobbade under många år. - Men jag har inte varit anställd sedan 1994, det skulle inte ha varit aktuellt att vända i dörren. Operan behöver någon som kommer in med nya ögon, säger Birgitta Svendén. - På Operan finns fantastiska resurser och jag ser fram emot att utveckla repertoaren, något som kan göras på många olika sätt. Några exempel vill hon inte ge, ännu har hon inte hunnit presentera sina förslag på sin kommande arbetsplats. Men hon har många tankar kring det ständiga arbetet med att höja den konstnärliga kvaliteten och redan när hon tackade ja nämnde hon möjligheterna till samarbete med andra konstarter. - Operan är ju ingen isolerad värld, där finns outforskad mark. Men hur vi ska göra det återstår att se, säger Birgitta Svendén. I en kort paus under den intensiva kursdagen talar hon gärna om glädjen i att undervisa. - Jag kan framför allt lära ut något om mina erfarenheter från stora scener, om vad som krävs för att nå utanför orkesterdiket fram till publiken. Att hjälpa unga sångare och förstärka det de redan egentligen vet, men inte är medvetna om, för att göra dem mer uttrycksfulla och för att få deras röster att blomma är otroligt fascinerande. Det är något jag kommer att sakna.

Första kvinnan på täppan

Spelglädjen. Musiken, sångarinsatserna och inte minst Peter Matteis idé om att lyfta in det lokala i Don Giovanni. Så lyder det snabba svaret på varför mezzosopranen Birgitta Svendén på Matteifestivalens andra dag kallar föreställningen "lysande".