Fördjupningen pågår ständigt

Då visade hon bland annat de stora akvareller av gamla traktorer som blivit så uppskattade. Nu är motiven andra, men fortfarande i akvarell och tusch, och framställda någonstans mellan det tekniskt komplicerade och det i sig enkla. - Jag vill vara nära det banala. Det är en balansgång där som jag vill klara av, säger Englund när vi träffas i Konsthallens inre rum där verken redan hänger. I kväll är det vernissage och man håller på att sammanställa det sista. Vårsolen skiner med ett vitt ljus och det grå dammet från vägar och vinterns, under grus konserverade, snökarmar yr. Inne i Englunds utställning är det däremot mest sommar och några av verken visar bara himmel. - Det är molnen, skyarna som är motiven, säger hon. Fann sin väg
Sin första separata utställning hade Englund 1982, och etablerade sig sedan under decenniet som akvarellist. Motiven var hämtade från det Norrbotten hon då levde i. Hon målade hus, motiv som definitivt brukar betraktas som enkla. När hon i stället bosatte sig i Stockholm fann hon sin väg först när hon började måla dansare och nycirkusartiser. - Jag måste bli engagerad i motivet för att få fart, för att penseln ska börja svänga, säger hon och konstaterar att hennes intresse för det urbana verkarvara svagt. Rosa skimmer
Och nu bor hon ute på landsbygden igen, "det är en befrielse", i Nyköping och nära havet, men många av motiven är ändå hämtade från Norrbotten och är ett slags minnen. - Den som flyttat får en distans, ett mera intressant förhållande till sin uppväxtmiljö. Bilderna blir också renare och tydligare. Kanske med ett rosa skimmer, men lite illusioner får vi väl ha, säger Elisabet Englund och skrattar. Det låter kanske som hon tar lättsinnigt på att måla, men konstnären har valt akvarellen och tuschen just för att de kräver sån koncentration. Ända sedan 1973 har hon använt materialen. - Jag tycker jag fördjupar mig hela tiden. Det finns ingen ände. Och hon slänger mycket. Vi talar en lång stund om vad det innebär att göra samma sak om, och om igen utan att arbetet ska leda till resultat. Det kan i stället komma senare. - Jag tycker mycket om de här definitiva hjälpmedlen, tusch och akvarell. Jag brukar säga att "lagd färg ligger" till mina kursdeltagare. När man lägger färgen måste man vara fullständigt närvarande. Kursdeltagarna hon talar om kommer från de sommarkurser hon ger på Gerleborgsskolan i Bohuslän. något som hon tycker är fantastiskt roligt. Den senaste tiden har hon dock satsat helt på att måla för utställningen i Luleå. Med sig i arbetet har hon haft Berta Hansson, lärare och målare som på ett alldeles särskilt sätt avporträtterade sina elever från folkskolan i Västerbottens skogsland. - Hon har ett okomplicerat sätt att måla på. Jag har förlorat mig i det, att göra bilder som inte imponerar. Englund har arbetat under en rubrik, verken brukar hon namnsätta efteråt, och utställningen heter För ögat. Det är ett vitt begrepp som både handlar om att betona det visuella, bilderna ska tala för sig själva, och att visa vad Englund just nu ser. Och hon sätter uppdraget i Luleå högt. - Det är det största ansvaret. Jag har fått ett så fint mottagande tidigare. Jag känner starkt att jag vill tillföra någonting, att mina bilder ska vara som presenter, säger hon och skrattar igen. Bakom henne hänger en stor målning. Den är gjord i fyra delar, målad med en slags naivism och visar en bit av vår skärgård. Längst ner i högra hörnet har konstnären skrivit med stålpenna, bred penna, och tusch. Stilen kallas unical och känns ålderdomlig. - Jag tyckte att det var jätteroligt, så här gör ju kineserna. De skriver ofta en berättelse och det finns ett formspråk i själva bokstäverna.

Fördjupningen pågår ständigt

Det var sju år sedan Elisabet Englund hade sin senaste separatutställning i Luleå.