Att göra något helt förväntat och ändå lyckas med att förädla detta.
Inte ett riff, inte ett baslick, inte ett trumfill fel. Det är anmärkningsvärt. Spela gitarrsolon i bluesskalan helt utan att avvika från mall och ändå inte irritera mig. Hård bluesrock där till och med texterna är bra. Inget annat band lyckas med detta: Inte gammalt, inte nytt. Led Zeppelin, Rival Sons, Blue Cheer, The Sword – alla grymma band som gjort grymma skivor men aldrig så felfritt som Graveyard. Jag kan inte begripa hur det går till. Genialitet? Ockultism? Äh, inget hokus pokus. Det är rockmagi, och lika svårt att förstå och förklara som Higgs partikel. Det bara finns och är så.
Förra gången Graveyard släppte skiva delade jag ut en femma och beskrev den som den bästa classic rock-skiva jag någonsin hört. Jag älskar fortfarande Hisingen blues och lyssnar regelbundet på den.
Men, delar man ut femmor ångrar man det lätt efteråt. En femma betyder inte nödvändigtvis att skivan i fråga är en klassiker. Oftare är det egentligen så att man blir så fruktansvärt pepp att man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv.
För även om den här skivan på många sätt är bättre än föregångaren så är sensationen denna gång ersatt med förväntningar, och även om dessa infrias så är det inte lika euforisk lyssning. Upptäckarfemman är alltså redan använd på Graveyard. Tyvärr, men det är som det är med det.
Så vad har då hänt sedan senast? Ja, Graveyard har faktiskt utvecklats en del, men inte för mycket. Det är fortfarande classic rock med rötterna i Black Sabbath, men nu har man botaniserat ytterligare i vinylen och grävt fram sina gamla Hawkwind-plattor. Samt den där speciella sortens blues som egentligen inte funnits annat än på 70-talet. Det är ingen kritik, jag har verkligen inga problem med musik som låter som gammal musik när den låter så här bra. Själva låtskrivandet har gått framåt och Joakim Nilsson som var en av de bästa rocksångarna i världen är numer, eh, ännu mer bäst. Bästare, om det vore ett verkligt ord.
Seven seven låter som Union Carbide, Hard time lovin låter som om Jim Morrison frontade Paul Butterfield Bluesband. Och alltså, lika bra som de jag jämför med. Det är skillnad på Graveyard och många andra när det kommer till det. Faktiskt unikt. Jag blir inte sugen på att lyssna på något annat, fastän jag oavbrutet påminns om att det finns.
Bästa låtarna: Fool in the end, Seven seven, The suits, the law & the uniform. Egentligen alla.