Elvahundra sidor final som är både grandios effekt, sammanfattning, utbredning och slöseri. Romanens avslutande ord ingår kanske redan i klassisk citatkanon, ”…att jag inte längre är författare”. Men vad är då hela skriften? Ett purgatorium, en vandring genom plågorna som bevisar sin motsats?
Genom de många sidorna Knausgård i de sex banden har jag färdats mot en förhållning som kanske mest av allt konstaterar fenomenet. Hans megalomana skrivsätt kräver en distanserad, nietzscheansk relation; han finns till, oberoende av känsla, ibland också av förnuft. Detta sista band har sin vanliga geologi, breda stråk av vardagsmaterial, finkornigt blandat med essäistiska utvikningar, hopstampat med manisk energi, med ett självgående språk, en magisk oemotståndlighet.
Språkets ohejdlighet omöjliggör varje analytisk invändning. Jag ser ju att han ofta pratar orimligheter i de yviga utläggningarna om nazismen, om poetiken eller bara om Malmö och invandring, men det finns aldrig en punkt där han stannar upp så att invändningarna kan fästa och skapa dialog. Då är han redan i färd med att steka korv åt barnen eller våndas huruvida han vågar öppna det senaste hotfulla mejlet från farbror Gunnar.
Knausgårds autofiktion spränger sig själv. De sex delarna onödiggör romanen, så tänker jag ofta, känner samtidigt en stark längtan till den mest sparsmakade poesi när prosaflödet hotar dränka mig. Hans förväntanslöshet är av det slaget att om det så hänger hundra tjechovska gevär på väggen så kommer de aldrig att avfyras. När barnen får sitt idylliska kvällsbad ska de aldrig skada sig och ändra romanens riktning, ingenting ska hända, Knausgård ska bara öppna upp för en strömmande essä i texten sedan de somnat.
Allt är imponerande, hans otrohet mot litterära förväntningar, hans ibland lysande, ibland besvärande utvikningar i allehanda ämnen och beläsenheter, hans nebulösa omfamning av det egna jagets utsträckning och så hur han slår in sina monumentalmålningar av detaljrealistiska vardagar i texten med en slags imperial självklarhet. Då förstummas man, vad är liv och vad är litteratur? Knausgård avskaffar frågan, skriver samman.
Jo, man fångas och ger upp. Av hur boken (hela! boken Min kamp) skapar sin egen verklighet, vrider om författarexistensen, den med barn och hustru, men kanske mest för den olycksalige farbror Gunnar, den präktige samhällsbevararen som vill stämma sönder förlag och författare och försvara bilden av den döde fadern (brodern), ja av hela den norska familjen. Gunnar driver berättelsens inledande fyrahundra sidor som en dold och rättshaveristisk skapare.
Nästa avsnitt driver Hitler boken framåt, och här känner jag större tvekan inför analys och upplägg. Det uppstår inga självklara korsreferenser mellan förintelsen, nazismen och stillsamt författarliv i Malmö. Knausgård är ju som bäst när högt och lågt lyser upp varandra, när döden får en essä på åtta sidor efter ett minne av faderns förnedrande alkoholism, när Gud får sitt resonemang efter en räkmiddag med vännen Geir.
Det finns också en enkel förklaring, en sak som skiljer Knausgård från en monumentalskribent som Lars Norén. Jag tycker om honom, hans utsatthet, hans smärtsamma och oerhörda vänlighet som har oskulden av Dostojevskijs romanfigurer. Han är människa bland människor, och han vinner hjärtat. Vilket kritikern kanske inte ska formulera eller erkänna. Men så är det, där avklarnas omdömet till sist efter 1.120 tätskrivna sidor.