Festivaler: Unik och bekväm Trästock
Norrbottenskurirens Jonas Teglund har varit på Trästockfestivalen i helgen. Här sammanfattar han en festival som är speciell, ett mellanting mellan slusk-Hultsfred och familjära stadsfester.
<P>Som bekant är allt unikt, och i det ljuset betyder det inte särskilt mycket att säga att Trästocksfestivalen är speciell. Men ändå, den är det. Den är ganska lightad, och känns som någon slags mellanting mellan vidriga slusk-Hultsfred och familjära stadsfester. På något vis känns allt så mycket skönare och bekvämare här och det är inte lika hetsigt som det kan vara på andra stadsfestivaler. Kanske beror det på närheten till naturen, eller så beror det på att det är gratis. <BR>Eller så beror det på att EFS-andan ligger som en blöt filt över Skellefteå.<BR>Det är väldigt lagom att göra festivaldebut här, just för att det är så här, och det känns därför rätt naturligt att det är en så väldigt ung tillställning. Vart man än vänder sig så ser man minst tre indiekids, oavsett om det är inne på området eller typ inne på en kiosk i stan. Det är rätt skönt med ungdomar, dels är de ju ganska lugna och sen är det ju en härlig känsla att känna sig vuxen och erfaren. <BR><BR>Bland årets bokningar fanns både större publikbefriare och mindre (och kanske på så sätt mer intressanta) akter representerade. De är kända för att ha god smak i bokningarna, särskilt om man, som exempelvis jag, är mer intresserad av typ indie än typ folkpark.<BR>Det fanns också ett knippe norrbottningar på plats i västerbotten. En av dem var Elmo, popsnöret som fått en liten smyghit med sin låt The Anthem, och som fick hoppa in i sista stund sedan bandet The Academy ställt in.<BR>Han spelade inför en ganska folktom publik i tältet på lördagseftermiddagen.<BR>? Vad kul att alla som inte är här inte kunde komma, säger Elmo i ett mellansnack.<BR><BR>Det är väldigt hetsigt, nästan hysteriskt och det ser nästan ut som att Elmos huvud håller på att sprängas av blod när han vrålar sina låtar, han tar i så sjukt mycket. De spelar hårt och är rätt tighta, fast skramliga, och ljudet i tältet är som vanligt väldigt vasst och kanske lite spretigt. Det känns aggressivt på exakt samma sätt som Broder Daniel kunde vara aggressiva. Samtidigt är publiken väldigt mycket lördagseftermiddag och inte så mycket röj, så på så sätt blir det lite obalanserat med all hets. Fast man ska ju aldrig recensera en publik... eller wtf, jag gör det ändå, publiken var kass (jag själv inräknad). <BR>De avslutar med The Anthem och melodin fastnar som vanligt i huvudet, vare sig man vill det eller inte.<BR><BR>Det band som mycket möjligt kan ha dragit mest publik under helgen, åtminstone av vad jag såg, var Eldkvarn. Gubbrockarna har fått ett rejält uppsving med de två senaste skivorna och i dag känns det som att alla bara ger dem heder. Och de levererar ständigt med sin trägna erfarenhet, med sina sånger om kärleken och sin mysiga rockromantik. Det är lätt att tycka om det men å andra sidan är det väl så enformigt. Fast om man tycker om något så gillar man ju att det är enformigt, som en kompis sa till mig efter konserten. Då är det ju precis vad man vill ha.<BR><BR>Men jag var inte så upplagd för det just då och orkade inte se hela konserten utan drog vidare in i festivalminglandet medan tusentals andra stod kvar.<BR>The Spacious Mind, som ni kunde läsa om i lördagens Kuriren, spelade sist i Hallen inför en sittande publik. Det var kul att se tycker jag, det var grymt. Psykedeliska improvisationer som var ganska haschiga.<BR><BR>En värdelös grej var den officella efterfesten till festivalen. Den stängde nämligen klockan två på natten, vilket är ganska exakt samtidigt som sista bandet slutar spela. Det blir ju inte särskilt mycket till efterfest och det är trist att den år efter år måste vara sämst. Tydligen hade det ändå bara varit ett kasst svennebanandisko, så det kanske inte gjorde så mycket att vi missade det. </P>
Så jobbar vi med nyheter