Jag arbetade som reporter på Svenska Dagbladets kulturredaktion och fick på mitt bord att insamla kommentarer från kulturpersonligheter som haft en yrkesmässig relation till den avlidne. Det var lättare sagt än gjort för de flesta var döda.
Jan Myrdal svor så att det slog gnistor ur telefonen; berättade att Olof varit rolig och elak som fan, och att det hade varit jävligt roligt att dricka vin med honom och diskutera svensk litteratur och människors svagheter. Almqvistsk i sin komplexitet menade Birgitta Trotzig, och Sara Lidman uttryckte saknad över den polemiska kraften i hans stämma.
Slängde på luren
Den uppriktigaste, mest uttömmande och intressanta kommentaren fick jag emellertid från Ulf Linde: han slängde på luren. Det hade jag inte väntat mig, inte från honom - men vad vet man?
Lars Gyllensten förde jag aldrig upp på listan eftersom jag antagit att han skulle tala med svart tunga, vilket inte lämpar sig för publicering dagen efter ett dödsfall, då det helst ska vara griftekväde i tidningen.
Det inte långa telefonsamtalet med Ulf Linde faller mig i minnet när jag tar del av Olof Lagercrantz dagboksanteckningar som utkom häromdagen med anledning av att det då var 100 år sedan han föddes.
Förde dagligen bok
Boken, sammanställd av sonen Richard Lagercrantz och litteraturforskaren Stina Otterberg, heter Vid sidan av och syftar på Lagercrantz upphöjda och centrala position på Dagens Nyheter, först som kulturchef och därefter som chefredaktör, ett salomoniskt ämbete som inte tillät honom att befinna sig vid sidan av i den kulturella offentligheten, vilket han aldrig önskade heller, åtminstone inte helhjärtat.
Varje dag under praktiskt taget hela sitt liv förde han dagbok, nedkastade iakttagelser och reflektioner från arbetsdagen som spände över hela dygnet och inbegrep middagsbjudningar och krogbesök tillsammans med autodidakter och lyriska modernister.
Nakna porträtt
Med hjälp av lapparna i hans kartotek kan man pussla ihop sammansatta, detaljskarpa och obarmhärtigt nakna porträtt av ett flertal av 1900-talets främsta svenska författare. Något liknande har aldrig tidigare anslagits i svensk memoarlitteratur.
Bevingade genier utsätts för obarmhärtigt kall belysning och framträder försvagade och ömkansvärda, håret glesnar på den och den hjässan medan någon har kalufsen kvar och bibehåller sin vitalitet, ansikten förvrids, vackra drag förbyts mot fula grimaser, käftarna glappa, konjaksklunkarna förlöser och fördummar, vänskapsband slits sönder och knyts ihop med knopar som när som helst kan gå upp.
Smärtsam läsning
Att följa den innerliga vänskapen mellan Olof Lagercrantz och Erik Lindegren är smärtsamt. Lindegren, Kirunasonen, skildras som en genial och glänsande koloss som sakta men säkert gnags ner av missbruk och psykiska krämpor men hjältemodigt stapplar vidare, ståtlig in i det sista.
Vad som slår en nutida läsare med häpnad är den trånga gemenskap som utmärkte den litterära offentligheten på Olofs dagar; diktarna och diktvännerna rör sig inuti en kupa där även kritikern befinner sig. Att granskaren hade en personlig relation till den granskade kunde vara problematiskt, men främst för privatlivets vidkommande; ett nedgörande omdöme i spalterna kunde då slätas över med en middag.
Svunnen är denna epok, då litteraturen stod högst i rummet, svunna är karlar av Olof Lagercrantz mått - och, som Horace Engdahl påpekar i förordet till dagboken, otänkbara.
Förutsättningarna har ändrats. Lagercrantz nutida kollegor blir pragmatiska halvfigurer, försiktiga och splittrade i ett diversifierat konstklimat där antielitismens vindar plattat till och sammanpressat de kultursidorna så att de inte går att skilja från nöjet och påskmatsbilagan i fyrfärg.
Smädande hållning
Det ligger nära till hands att avfärda den kallsinniga och ofta smädande hållning som Lagercrantz konsekvent uppvisade gentemot Svenska akademien som ett rönnbärstrots. För många författare kommer en tidpunkt då de inser att de aldrig kommer att få slå sig ner på en numrerad stol, och då spottar de ur sig sitt missnöje och ställer kanske upp i lekprogram på tv i stället.
Den psykologin fäster inte på Lagercrantz, då har man inte till fullo medräknat komplexiteten i hans väsen och hans unika ställning i svenskt kulturliv mellan 1940-talet och 1970-talet.
Denna ställning var och i allra högsta grad förblir ojämförlig. En briljant, passionerad, inspirerande kritiker med en spänstig, rörlig, målerisk prosa, och en vergilisk ledsagare i litteraturens gruvorter. Han kunde tappa fattningen fullständigt och nedsjunka på knä i patetiska poser som i recensionerna av Lars Ahlins romaner men allt han gjorde var djupt förankrat i en övertygelse om att åsikter ska hämtas inifrån.
Ler förbindligt
Det råder inget tvivel om att han höll sin oavhängighet mycket högt, att han värnade den med resoluta åtbörder. Om någon utsätter honom för grovt smicker ler han förbindligt men det glasklara, djupt sittande kritikerögat har omedelbart registrerat att personen ifråga är ute efter en återförsäkring om beröm.
När Lars Gyllensten berömmer honom för en artikelserie om Hjalmar Gullberg noterar han: "Naturligtvis betänkte jag inför dessa lovord att han ger ut en ny roman om någon vecka."
I Minnen, bara minnen, Lars Gyllenstens memoarbok från 2000, liknas Lagercrantz vid en kelsjukt, spinnande katt som i oväntade ögonblick klöser så illa han förmår.
När Harry Martinson begått självmord, förkrossad av de hånfulla kommentarerna i pressen som förföljt honom sedan han tilldelats Nobelpriset i litteratur av det akademi som han själv var en del av, trädde Gyllensten till Martinsons försvar, och i memoarboken utpekar han Lagercrantz klor som mordvapen.
Orden från Dagens Nyheters chefredaktör skar förstås i Martinson som var en ömtålig själ, papperstunn på sina ställen, och i ett konstant behov av bekräftelse. Bakom ett självmord finns sällan någon entydig orsak, men Gyllenstens tillvitelse är under alla omständigheter allvarlig.
Skymtar fram
Efter att ha tagit del av noteringarna i Vid sidan av har min förståelse för Gyllenstens harm till viss del ökat. Det kattlika, oberäkneliga draget skymtar fram i många sammanhang. Blicken är skarp och distanserad, och i luckorna mellan de olika anteckningarna blir vänner löjliga, besvärliga, outhärdliga. Fanns där en avund över att inte själv förverkliga sig själv som diktare som kom till uttryck i tillspetsade, stundtals nedgörande kritik? Ogillade han egentligen rollen som kalfaktor i diktarnas krets? Om detta kan man bara gissa.
Se kostymen av styvt tweedkläde, den bredvingade flugan, svansen som pendlar fram och tillbaka.