Görel Cavalli-Björkman
Eva Bonnier. Ett konstnärslivSom så många nordiska konstnärer och författare, med en strävan att göra sig ett namn, reste Eva Bonnier på 1880-talet till Paris och Grez-sur-Loing.
Hennes konst har jämförts med Richard Berghs, en nära vän i kretsen i Paris, som också målade sensibelt och med psykologisk blick. Hennes porträttmåleri har analyserats utifrån ett genusperspektiv i Margareta Gynnings avhandling (1999), men mest uppmärksamhet har hon fått för sin roll som bidragsgivare och mecenat.
Görel Cavalli-Björkmans heltäckande biografi, Eva Bonnier. Ett konstnärsliv fyller därför en stor lucka. Här finns hela konstnärskapet med, porträttmåleriet, de många interiörskildringarna, landskapsmåleriet och konsthantverken.
Eva Bonniers omfattande brevväxling, särskilt breven från konstnärskolonin i Paris, måste ha varit ett tacksamt källmaterial men också en utmaning. Inblickar i intriger, osämja, skvaller och ibland ren fiendskap i konstnärskolonin kräver sin biograf för att få rätt balans mellan liv och verk. Fram växer en tidsbild av ett dynamiskt konstnärskollektiv och ett porträtt av en intelligent och, för den tiden, anmärkningsvärt självständig kvinna.
Hon reser ut som en borgerlig familjeflicka, med liten tolerans för de många fria förbindelser hon ser mellan män och kvinnor, men som hon själv kommer att inleda med tiden. Om Karin, ännu Bergöö, och Carl Larsson skriver hon: "Karin har nedrifvna testar i pannan och ser lite medfaren ut d.v.s. moraliskt. Men det vore ej så underligt." I samma brev kritiserar hon Carl som hon tycker är ironisk och nedlåtande och mest skriker och grälar på Karin, som faller i gråt. Tvärtemot vad vi kan läsa i Per Gedins biografi över Carl Larsson Jag (2011). Där framstår Karins och Carls äktenskap som bara lyckligt. Eva är av en annan åsikt. "Tänk dock vilken afundsvärd lycka att få bädda diska efter C.L. Kan en kvinna begära bättre" ironiserar hon.
En av anledningarna till att Eva Bonniers konst inte blivit så uppmärksammad tror Cavalli-Björkman beror på att hon inte behövde sälja sina dukar för att överleva och att det mesta har stannat inom familjen. Som dotter till bokförläggaren Albert Bonnier hade hon förstås en särställning.
När hon får sitt morsarv på 275.000 kronor (18 miljoner i dag) är hon bekymrad: "... ty i detsamma man har pengar har man ju skyldigheter - näml. att dela med sig åt andra som inga har". Hon väljer att vara generös, utan att slösa. Kanske bidrog det här utanförskapet till att hon blev en av de ledande inom Konstnärsförbundet, det förbund som bildades 1886 av svenska konstnärer i protest mot Kungliga Konstakademins tröghet, eller ovilja, att anordna utställningar.
Giftasprocessen pågick hösten 1884 och brevväxlingen kretsar mycket kring den händelsen. Strindberg friades medan Bonniers åtalades för hädelse (förlaget ville sedan inte längre ge ut Strindbergs böcker). Strindberg beskrivs som svår. Det blir en tryckt stämning när han närvarar i konstkretsen. Vid en fest för att fira medaljerna från Salongen, ett årligt mycket prestigefyllt konstevenemang, sitter Eva bredvid Ernst Ahlgren/Victoria Benedictsson. De samtalar om Strindberg: "... han håller ju på nu med ’kvinnans psykologi’. Det måtte vara skön goja!". Men Eva Bonniers trivs bra i Strindbergs sällskap.
Heidenstam däremot tycker hon inte om. Han är så "bortkollrad" av succén med Endymion att han bara pratar om sig själv. Anders Zorn tycks inte ha en enda god egenskap. Hans stackars Emma (som inte är så trevlig hon heller) har det inte lätt i äktenskapet. Emancipationen, som tog ett stort steg framåt för de nordiska kvinnorna i Paris, tog slut i och med äktenskap. Den ende som håller måttet är Per Hasselberg, bondson från Blekinge med stor erotisk aptit. I honom, den tidens Jörn Donner, blir Eva passionerat förälskad. (För den okunnige: hennes namne var gift med Jörn).
Passionen är länge ömsesidig och giftermål planeras, men Hasselbergs notoriska otrohet, bland annat med den mycket unga Signe Larsson som han gör med barn (modell för Näckrosen som finns i brons på Valdemarsudde), gör Eva sjuk. Hon tas in på hem och Hasselberg backar på grund av "själssjukan". Det är dramatiskt och tragiskt och - ypperlig läsning! Att verkligheten överträffar dikten står klart när Eva efter Hasselbergs död och mot hans vilja, adopterar barnet Julia.
Eva Bonnier antogs till Parissalongen 1887 och till Världsutställningen på Marsfältet 1889, där hon fick ett hedersomnämnande för målningen Musik. Ateljéinteriör från 1886, som donerades till Nationalmuseum 1910, räknas som hennes främsta verk - ett 70-tal av dem visas i boken. Den överskådliga sammanställningen över dokumenterade verk, personer och källor, underlättar navigeringen.