Utomvärldsligt tronande människor i en ikonografisk himmel av guld, ett trädkantat sovrum där ryggar vänts från varandra. En modern bar där människor inte kan mötas, ett ansikte bakom ett skynke med ögon som borrar ett sår. 32-årige Luleåkonstnären John Wennberg varierar i konstnärlig stil men ensamheten verkar ständigt vara ett faktum.
– Min stil har ändrats mycket både vad gäller färgschema och motiv. Det blir självutlämnande, det blir det. Många män är dessutom skalliga i mina tavlor. Det säger väl kanske en del, säger han och syftar på sig själv.
De mörka motiven avlöser varandra i John Wennbergs konst. Ändå är det subtila uttryck, inte så mycket ockultism och död som ensamhet och frånvändhet. Tavlorna utstrålar skörhet och utsatthet snarare än ondska och diaboliska element. John Wennberg berättar att för honom är mörkret en naturlig väg att gå.
– Det är spännande, jag gillar det på något sätt. Jag har svårt att måla glada motiv. Mycket inspiration kommer från musik, och jag lyssnar mycket på döds- och punkband och så vidare.
– Jag är lite sugen på att måla något råsatanistiskt till nästa utställning, men jag kanske struntar i det, säger han och skrattar.
Trots att han studerat konst på Sunderby folkhögskola och målat sedan han var liten anser John Wennberg inte sig vara någon konstkännare.
– Jag kan egentligen inte så mycket om konst. Jag tar inspiration från många olika saker – livet, musik och så vidare.
Bland konstnärliga influenser framhåller han den svenske konstnären Sture Meijer som inspirationskälla.
– Honom gillar jag mycket. Det är köttiga bilder med mycket färg, men utan att det blir grötigt.
När det gäller innehåll tycker han reflektion är en viktig del i bra konst, men konstkritikernas djuplodade analyser är inget som faller honom i smaken.
– De konstnärer jag gillar har en tanke med vad de gör. Konst ska få en att tänka efter. Samtidigt tycker jag det är löjligt att överanalysera.
I en tid då konstbegreppet vidgats och där allt kan anses vara konst ställer sig John Wennberg tveksam till hur begreppet används, och vilka användningen har.
– I dag ska alla vara konstnärer. Om man så bakar en tårta så ska man kalla sig konstnär. Som om det har ett mervärde. Jag förstår inte performancekonst där någon ställer ut en toastol och en rulle toapapper och kallar det konst. Det säger mig ingenting, säger han.
Högtidliga pretentioner ligger inte för honom, och han tycker inte att epitetet konstnär passar in på honom själv.
– Jag kallar mig inte ens konstnär, jag tycker inte det spelar någon roll. Jag har ingen aning om det jag gör är konst. Det får gärna vara det, men jag är nog för mycket punkare för att tycka det själv, säger han.
John Wennbergs senaste utställning kunde beskådas i Piteå för drygt ett år sedan. Nu är det snart dags igen, då han ställer ut i Sunderbyn i september. Han säger själv att han vill göra något nytt, och att den nya utställningen bådar för en annorlunda stil jämfört med hans tidigare tavlor.
– Jag har blivit less. Till nästa utställning ska jag försöka göra något annat, mer abstrakt och mindre figurativt. Jag har en del idéer som jag funderar på, säger han.
– Utställningen i Piteå blev lite spretig. Jag ska jobba lite mer enhetligt till nästa utställning. Det blir stora målningar och ganska mörkt, säger han.