Anneé Olofsson som visar foton och videor i sal 2 på konsthallen har tagit på sig tjänarens roll att påminna oss om vår dödlighet. Hon tycks liksom hela vår västerländska kultur vara besatt av döden, inte den vanliga döden, det naturliga utslocknandet på grund av ålderdomssvaghet eller sjukdom, utan den onda bråda varianten genom olycka, dråp och yttre våld. När man stiger in i konsthallen domineras ena väggen av videon Under A Serpent Sun, där den engelska gruppen Stranglers hit, Always the sun från 1986, dånar ur högtalarna. En i sanning olidlig slagdänga som varvas med nyhetsuppläsningar som beskriver dödsolyckor, flygplanskrascher, luftangrepp, mord, bränder med dödsoffer och så vidare.
Detta utgör ljudslingan till en film som visar människor som njuter av solen på en badstrand. Med denna förenklade moralitet vill Olofsson åskådliggöra hur dubbelt livet kan vara. Samtidigt som folk njuter och äter glass i solskenet så dör folk i hemska illdåd. Ja, vi vet! Denna parallellitet är ju i sig inget nytt, det är en fråga om att välja perspektiv. Tittar vi ut i universum så går världar under medan vi duschar eller knyter våra skor. Det är väldigt lite vi kan göra åt det. Vad man däremot mer kan fundera över är vår kulturs fixering vid döden som teater, kult och underhållande tidsfördriv. Vilka mekanismer inom oss svarar detta emot och vilken inverkan kan det ha på oss? Olofsson liksom medierna förallmänligar, refererar och exploaterar, ger inga nyanser eller utvägar. Tydligt blir det i hennes videoverk Evil Eye från 2005 där hon filmat sitt eget ansikte med målade ögon på ögonlocken och med sig själv som våldsoffer och uppläsare läser delar ur kriminalreportage från New York Times i jagform. Stundtals med sina egna ögon öppnade, stundtals med stängda men med påmålad blick. Med sin produktion blir hon själv en del av dödskulten.
Möjligen som en flirt med prerafaeliten John Everet Millais bild av Hamlets Ofelia, hon som blev galen och valde att dränka sig, har Olofsson kopierat in sig själv på en fotografisk vattenspegel som ligger utlagd på konsthallens golv. I caught a glimpse now it haunts me kallar hon fotot.
Även en del äldre videor ingår i utställningen som Heads over heels från år 2000 eller den övertydliga The thrill is gone från 2002. De känns mer som gammal skåpmat och tillför inget till utställningens tematik.
Den intressanta videon i utställningen är Say Hello then say Goodbye från 2004. Här har hon tillverkat ett tredimensionellt porträtt av sig själv i is färgad med tusch. Sedan har hon filmat när den frostiga skulpturen, uttagen ur fryshuset, smälter. Till suggestiv musik av Sean McBride upplöses det mänskliga i skulpturen inför våra ögon och förvandlas till en jolmig vätska. "Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissna gräsen", skaldade psalmisten Carl David Wirsén.
Memento vivere viskar jag besvärjande för mig själv när jag lämnar den mörklagda konsthallen.