En lysande bildberättare

Männikkö vars rötter finns i finska Ylitornio blev känd genom att avbilda människor, hus och landskap i norra Finlands glesbygder. Framförallt var det skildringarna av finska ungkarlars tilltufsade och avsigkomna tillvaro i skavda och försummade miljöer som satte fart på den internationella karriären. Jag har mina dubier angående de bilderna då jag tycker att de inte bara estetiserar, vilket ju förvisso är en del av konstens stilmedel, utan i större utsträckning exotiserar och utlämnar motiven. Med detta hamnar man i exploateringens skymningsland och det känns inte direkt upplyftande då det ofta svarar mot behovet av att identifiera skillnader och tydliggöra den egna identiteten (betraktarens) i relation till "den andre", den vi ser på bilden och som vi inte är. Det blir ett sätt att spegla sin egen förträfflighet i en annans till synes torftigare tillvaro. Man hamnar lätt i ett socialpornografiskt betraktelsesätt. En objektivering som kittlar oss med nedslag i "ufoland" samtidigt som vi kan skratta åt, beskärma oss från eller moralisera över, något som vi lätt kan uppfatta som simpelt och fattigt. I den här utställningen ingår dessbättre bara ett fåtal av dessa ungkarlsbilder. Merparten av motiven är porträtt av djur och människor och förfallna övergivna mänskliga miljöer. En del av bilderna är plåtade under en "artist in residence-vistelse" i San Antonio i Texas. Man skulle i Männikkös fall välvilligt kunna prata om ett socialdokumentärt foto i stil med de första amerikanska svartvitplåtande dokumentärfotograferna som Jacob A. Riis, Walker Evans eller Lewis Hine, som alla använde kameran i ett socialt syfte att skildra förlorarna i ett orättfärdigt samhälle. I våra dagar är kanske ett namn som engelsmannen Gavin Watson jämförbart, bara med den skillnaden att han arbetar mer med begreppet subkultur. Fotografiets inneboende anspråk på autenticitet är inte alldeles okomplicerat i dokumentationssammanhang, det är trots allt en vald och därmed redigerad bild av verkligheten. Även över Männikkös fotografi vilar det något av subkulturskildring, spåren efter förlorarna. De gestaltas i de övergivna och igenspikade förstugorna, bilvraken, de inrasade taken, de nedbrunna gårdarna. Allt andas ett för länge sedan passerat bästföredatum. Bilderna är alla i färg, ofta skapade som stilleben, med en väldigt uppdriven känsla för just det färgmässigt estetiska och det är detta som för mig utgör utställningens behållning. De är monterade i mörkbetsade tunga och kraftiga ramar och hängda i sammanhängande sviter, stort och smått om vartannat, utan mellanrum som i en gammaldags salongshängning. Djurbilderna utgörs ofta av detaljer, ett öga på en häst, en kos mule eller en pelikans nacke. I kons öga reflekteras den blå himlen som en djupblå reflex som om det vore en sinnebild för själva livsenergin. En annan ko betraktar betraktaren stående bakom en murstock efter ett nerbrunnet hus. Färgskalan, ljussättningen och kompositionen i en bild med en fåtölj i ett rivningshus där delar av väggen har rasat in och golvet är täckt av ruttnande mögliga madrasser för tankarna till barockmåleri, vackert och ödesdigert på samma gång. Samma laddning finns i den gamla ockrafärgade ugnen eller det uppsprängda bilvraket där förfallet i Männikkös version blir något estetiskt stimulerande. Männikkö är en lysande bildberättare och man kan hoppas att expeditionerna i "ufoland" numera är ett avklarat kapitel.

En lysande bildberättare

Utställningen Cocktails 1990-2007 är ett urval ur fotografen Esko-Männikkös samlade produktion som under det senaste året visats på några ställen i landet.