Så sprängfyllt det bara kan bli. Stora salen är just det, folk hittar stolar och snor sig plats där det finns. Ulf Lundell promenerar in på scenen i jeans och svart t-shirt, helt lugn och ovetandes om strulet med platser.
Munspelet sitter som det ska, det är erbarmligt som vanligt. När den stålsträngade gitarren blir för tradig finns texterna; breven om samvetskvalen, självbegrunnandet och tvivlen. Den vassa eggen är öppen och ärlig.
Det var kallt när Ulf Lundell landade på fredagens eftermiddag. Snö bland träden på väg in till stan från Kallax.
- Så jag gick in i en butik och köpte mig en jacka.
Det där citatet är så typiskt Lundell, han bara gör. Skaffar en jacka för att det är kallt.
- Sedan den här turnén började för tre veckor sedan har hela världen hunnit förändras. Den nyliberala eran är förbi. 23 år av skryt och skrövel är över. Jag hörde förresten att Das Kapital sålt slut i Berlin, kommenterar han världsläget.
Stundtals grumlar sig orden men desto oftare skär det och lägger perfekta snitt. Här framträder inte alls någon arenarock-man. Ensam med gitarr taggar Lundell ned och blicken blir charmig.
När resten av bandet stiger på blir han inte bredbent, istället en man utan rädslor i världen. Ja, ni hör ju. De stora orden om friheten, kärleken och lusten till livet smittar av sig.
När jag kysser havet är rejält nedbantad, eventuell nostalgi är effektivt bortrationaliserad. En bättre värld har det stegrande karaktäristiska pianosoundet och ett hoppfullt hamrande på orgeln.
Ulf Lundell brinner upp och ned, han kommer igen och tillbaka. Det är väl kanske det som fascinerar, att han bär sina misslyckanden som stolta medaljer från krig. Som lyssnare lockar det, han verbaliserar det man själv inte vågat. Och kanske, nästa gång, vågar man lite mer. Man vill tillbaka in i hans värld av kompromisslöshet och nu jävlar tar vi E4:an söderut. Tyvärr får undertecknad lämna salen innan konsertens slut på grund av pressläggning.