En kontroversiell historia
Ett tag tänkte Gerda Helena Lindskog kalla sin bok "Förlåt att jag skriver så långt". Inte i första hand för att själv be om ursäkt för en omfångsrik bok utan för att meningen ofta inledde de brev föreståndarinnorna på Norrbottens arbetsstugor skrev till de ansvariga i Luleå.
FORSKAT KRING ARBETSSTUGORNA. I fem år har Gerda Helena Lindskog, tidigare bland annat litterturkonsulent på landstinget, forskat kring kvinnorna och männen bakom arbetsstugorna i Norrbotten. "Jag har skrivit helt utifrån de vuxnas perspektiv, hur deras gärningar uppfattades och hur de bemöttes", säger Gerda Helena Lindskog som på söndag gästar Kvinnobiblioteket på Björkskatan i Luleå.
Foto: Håkan Gidlöw
Under många år har Gerda Helena Lindskog grävt djupt bland annat i arkivet på Norrbottens minne i Luleå på jakt efter kvinnorna och männen bakom arbetsstugorna i länet under åren 1903 - 1933. Till en början hade hon tänkt sig att det skulle bli kvinnornas bok - föreståndarinnornas, insamlerskornas och givarinnornas. - Men eftersom jag bygger hela min bok på arkivmaterial fick männen mycket större plats än jag hade tänkt mig. Dels beror det på deras roller, men framförallt på källmaterialets karaktär. Det är breven från männen som bevarats bäst. Kvinnornas brev däremot har sorterats som inkomna i olika mappar vilket gör att de gömmer sig i det väldiga arkivet, säger Gerda Helena Lindskog. Omskriven verksamhet
Det är långt ifrån första gången någon ger sig i kast med att skriva om Norrbottens arbetsstugor - ämnet har varit föremål både för både akademiska avhandlingar och romaner. Den allra första skriften, Elisabeth Curtelius Vårsådd i ödemarken, kom redan 1920 och nästan 70 år senare skrev författaren Gunnar Kieri, som kallat verksamheten "Sveriges största organiserade barnmisshandel", romanen Var som folk!. - Jag är inte ute efter att försvara kvinnorna och männen bakom arbetsstugorna, men däremot vill jag sätta in dem i ett sammanhang. Jag är intresserad av vad som drev dem, vad de ville och varifrån de kom, säger Gerda Helena Lindskog. I mer än 25 år bodde och arbetade hon, som i grunden är bibliotekarie, i Luleå och Umeå. I slutet av 1980-talet debuterade hon som skönlitterär författare med ungdomsboken Benjamin dansar inte, något som ledde henne in i Norrländska författarsällskapet där hon så småningom blev ordförande och en av de första som kom att söka samarbete med författare och skrivare i Barentsområdet. Under några år var Gerda Helena Lindskog också Norrbottens läns landstings litteraturkonsulent. Bor i Visby
Numera bor hon i Visby, där hon tidigare arbetat som föreståndare för Östersjöns författar- och översättarcentrum. 2006 gav hon ut boken Vid svenskhetens nordliga utposter - ett resultat av ett 15-årigt forskningsarbete kring bilden av samer i svensk barn- och ungdomslitteratur under 1900-talet. Det var också under arbetet med den boken som hon kom i kontakt med arbetsstugorna. Men också med en tradition där kvinnor och män födda söderut fattade stort intresse för Norrbotten. - Jag ingår ju på sätt och vis själv i den traditionen och när jag reste runt i buss i Norrbotten i början av 1970-talet brukade jag säga att jag kände mig som Julia Svedelius. Hon var tidigt ett begrepp för mig, mest som någon att skratta åt, samtidigt som jag var självironisk. Förmögen dotter
Julia Svedelius tar stor plats i Gerda Helena Lindskogs bok, liksom hennes man Carl Svedelius, lektor i Luleå och ledamot av den nödhjälpskommitté som bildades i början av förra seklet. Enligt Julia Svedelius, som också var författare, var det hennes man Carl som kom med idén till arbetsstugorna i Norrbotten efter ett möte där man diskuterat nödhjälp under de svåra åren 1902 - 1903. Redan i slutet av 1800-talet hade Anna Hierta-Retzius - förmögen dotter till Aftonbladets grundare Lars Hierta - efter exempel från bland annat Tyskland öppnat de första arbetsstugorna i Stockholm dit fattiga barn kunde gå för att lära sig slöjda och få ett mål mat. Det hela ansågs som hjälp till självhjälp. Enligt en samtida tysk undersökning påstods 70 procent av familjernas fattigdom bero på husmödrarnas okunnighet. Filantroperna menade att misären borde kunna avhjälpas med praktisk undervisning till kvinnor och barn. Väcker tankar
I storstädernas arbetsstugor vistades barnen under dagtid. I Norrbottens glesbygd kom vistelserna att vara betydligt längre, något som vållade en hel del diskussioner till att börja med. - Anna Hierta var negativ till att barnen skulle bo i arbetsstugorna, men deltog ändå i arbetet för att samla in pengar till verksamheten. En del av dem som skänkte pengar var stora givare, men många gav mindre gåvor. Syföreningar stickade och sydde, flickor ordnade basarer - varje år i 50 års tid bokfördes alla dessa gåvor i prydliga rader. Det är fascinerande läsning som väcker många tankar, säger Gerda Helena Lindskog. Hennes bok för visserligen tankarna till en akademisk avhandling, men i själva verket är den en oväntad bladvändare där den intresserade får ta del av maktspel och personliga öden i rika mått. Gerda Helena Lindskog säger sig ha tillåtit sig gott om utvikningar, men varit vetenskapligt noggrann med faktagranskning och notapparat. Ny teori
Dessutom för hon fram en ny teori kring vem som kom med idén till arbetsstugorna i Norrbotten. - Enligt Julia Svedelius var det alltså hennes man Carl som kom med idén, en historieskrivning som förts vidare genom åren. Men på Riksarkivet hittade jag en skrift från 1902 som jag aldrig sett att någon tidigare hänvisat till. I den beskrivs hur Jonas Stadling, som var journalist på Aftonbladet men också sekreterare i Centrala Nödhjälpskommittén, kom med idén efter en reportageresa på cykel längs gränsälven 1895. - Under arbetets gång har jag funnit så mycket intressant längs vägen att det här kom att bli så mycket mer än en berättelse om kvinnorna som engagerade sig i arbetsstugorna. Under de fem år jag arbetat med boken har nästan alla frågat mig hur jag gör med barnen. Men jag har skrivit helt utifrån de vuxnas perspektiv, hur deras gärningar uppfattades och hur de bemöttes. Det har ingen gjort tidigare.
Så jobbar vi med nyheter