I detta relativt nyskrivna stycke finns ett slösande överdåd av musikaliska detaljer, från myriader av knäppande, bubblande och porlande klanger till stora isande svep. Dynamiken och ensemblevirtuositeten är närmast förkrossande, och att leta anmärkningar ifråga om det musikaliska genomförandet är som att spekulera i om ett atomur visar fel tid; ändå måste jag erkänna att Furrers stycke är det av konsertens som berör mig minst, vilket jag tror hänger samman med att det känns en smula akademiskt och inte bjuder på några större överraskningar, eller nya riktningar om vi så vill. Då tilltalas jag långt mer av jordansk-tyske Saed Haddads On love II, en gripande reflektion kring dubbelheten i såväl kärlekens väsen som i tonsättarens kulturella arv, framförd av pianisten Joonas Ahonen och 15 andra instrumentalister. Även här finns en komplex struktur som kräver ansenlig virtuositet, men komplexiteten paras med en känslomässigt fullödig ton som gång på gång träffar mig rakt i hjärtat. När Satie-aktigt sorgsna pianodrillar och dova pulsslag möter en harpas klang medan en svag blåston försiktigt påkallar uppmärksamhet är det bara att sluta ögonen och kapitulera, såväl inför Haddads handlag med komponerandet som inför hur denna extremt vältränade elefant till ensemble förmår tassa fram med hindaktig grace när den behagar för att i nästa ögonblick sätta ner foten med förintande kraft.
Rysk-kazakstanska Jamilia Jazylbekovas sextett Le refus de l’enfermement IV är ett organiskt flödande och synnerligen vackert stycke musik; via durrande, smygande blås och stråkar som skiftar mellan lugn och hetsigt meningsutbyte förs vi in i en stimmigt fågelbo av säregna klanger för att sedan via dova blåstoner ledas ut i tystnaden igen. Högst på min interna kompositörsprispall hamnar dock japanske Dai Fujikura med ice, en 20 minuter lång orgie i kreativ klangutforskning där flera svaga ljudkällor dansar i varandras närhet i olika fascinerande konstellationer för att gång efter annan gemensamt svälla till en kakofoni som tar andan ur mig men aldrig bedövar. Som suset av tusentals löv i ett grönskande träd.
Allt sammantaget, en mångfacetterad och prickfritt genomförd konsert av en av de verkligt tunga, om än sällsamt gracila, elefanterna i den nutida konstmusikens värld.