En framtid med barnsliga pirater

De kombinerar en barnslig entusiasm och begåvning för ny teknik och kommunikation med en barnslig oansvarighet för det som kallas samhället. Oavsett ålder är samhällets gemensamma överenskommelser ett störande brus i deras verklighet, en slags förvuxen kontrollapparat som stör dem lika starkt som den skolgång de förmodligen aldrig fullföljde. Framtiden är dessa datornördar lika väl. Deras pojkrumsgenialitet har förändrat världens sätt att kommunicera. Den har knappast utrotat världssvälten, den har inte rättat till de globala orättvisorna eller miljöförstörelsen. Nej, men det gjorde knappast de tidiga industrialisterna heller, det var inte programmet. Boken Piraterna gör detta klart. Anders Rydell och Sam Sundberg skriver ett långreportage över "de svenska fildelarna som plundrade Hollywood", och det är bara delvis täckande. Framför allt visar deras något mångordiga prosa på ett viktigt historieskifte i samtiden, en glödande nod i synen på informationssamhällets utvecklingsalternativ. Ska ett fåtal, förstenade mediaföretag monopolisera informationsutbytet eller ska miljontals användare fritt dela på det? Upphovsrättstänkandet har kidnappats av kapitalet. En artist som klagar över att han inte tjänat 150 miljoner på sina skivor, utan bara 100 miljoner är inte en rättighetsförespråkare. Han är girig och ljuger med statistik. Han stöds dessutom av diverse antipiratorganisationer, dessa underliga förkortningar som genom historien fört en förlorande kamp mot den nya teknikens potential. Från striden kring Betamaxbandspelarna på 1970-talet till rättegången mot Pirat Bay av idag. Ifpi, MPA och allt vad de heter är historiens bromsklossar och de slåss mot en hydra som ständigt får fler och fler huvuden. Boken handlar till stor del om Pirat Bays verksamhet, och den är inte fullt så intressant som författarna försöker hotta upp den till. Det är den där barnsligheten, förmågan att skapa tekniska nylösningar är inte densamma som att få samhället att fungera. Att avskaffa upphovsrätten är inte klokare än att försvara Disneys rätt till Kalle Anka i en miljon år. En fattig formgivare måste kunna skydda sin produkt från att omedelbart bli kopierad av en asiatisk pirattillverkare. Värden kan inte skapas genom att enbart kapas, anarki är inte rättvisa. Det måste finnas ett gränssnitt där friheten kombineras med rättigheten. Det går nästan all samhällskonst ut på. Spotify nämns som ett lagligt fildelarexempel, men i skrivande stund läser jag telegram som berättar att de tvingas plocka bort artister från sin tjänst. Av upphovsrättsliga skäl, man kommer inte överens. Skivindustrin fortsätter sin långsamma självstrypning och staten skriver nya lagar. Det är samhället som ska se till att vi alla kan samsas med den nya tekniken. Bara diktatur kan effektivt förhindra fildelningen, och det tror jag inte ens Antipiratbyrån skulle förorda. Tyvärr har inte heller Piraterna mycket att komma med för att skapa denna framtida fred.

En framtid med barnsliga pirater

Som representanter för framtiden är fildelarna inget drömobjekt.