En dag för det fria ordet

Författare är inget yrke, utan en diagnos, slog Tove Alsterdal fast under det klargörande samtal hon hade tillsammans med kollegan och kamraten Liza Marklund på Kulturens hus stora scen.
Det må vara hur det vill med den saken, men det var just för författare och deras bildkonstnärskollegor i Norrbotten May Larsson och Aina Rönnbäck tog initiativ till Bok & Bild i Luleå 1994.
Det var en expansiv tid för ordet i Norrbotten. Tre unga författare hade precis debuterat på stora bokförlag: Katarina Kieri, Mattias Alkberg och Maria Vedin. Mikael Niemi var redan igång, liksom Bengt Pohjanen, Gunnar Kieri, May Larsson, Kerstin Bergström, Anita Nilsson och några till.
Året innan hade Luleå kommun beslutat att dela ut Sveriges på den tiden största lyrikpris till minne av stadens son Erik Lindegren. Efter årtionden av långbänkar hade man dessutom öppnat en musikscen på Ebeneser och ett Konstens hus i en gammal möbelhandel intill Södra hamnen.
Med andra ord fanns det både anledningar och lämpliga lokaler för en fest för boken och bilden.
Tionde gången
Årets Bok och Bild var det tionde i ordningen. Som arrangemang sökte det hela länge sin form, med olika satsningar – bland annat på personliga projektledare. Nu är Bok & Bild en kommunal angelägenhet och de första årens trängsel bland mängder av bokbord och konstutställningar är ersatt av föredrag och bokprat som publiken får sovra hårt bland för att hinna med.
Ändå verkar det finnas publik till det mesta – trots i det närmaste fullsatt i stora salen räckte antalet intresserade ändå till att fylla även de mindre lokalerna.
Som vanligt dominerade de norrbottniska författarna och skrivarna. Nestorn Gunnar Kieri, som i dagarna kommit ut med boken Längtan hem – hans sextonde i ordningen sedan debuten 1972 – fanns på plats för författarsamtal. Han tillhör numer den exklusiva författarskara som har eget sällskap, som självklart tog plats på Kulturens hus med bokbord.
Stressigt värre
Frank Arne Bergman, som köpte sin första kamera för pengarna han tjänade ihop på sin mosters matservering i Stockholm i mitten av 1950-talet, hade en snärjig dag med bokprat på Kulturens hus och dessutom en fotoutställning på nyrenoverade Notviksgården. Men det är smällar man får ta som upphovsman för boken I vårat Notviken, som i bild och text berättar stadsdelens historia.
Ann-Christine Liinanki och Gunnar Svedenbäck valde Bok & Bild som plats för releasen av sin gemensamma bok Norrbottniska liv ensligt belägna. I ett och ett halvt år har de båda rest runt i några inlandsbyar och gjort personliga reflektioner i ord och bild om livsvillkor och drivkrafter.
Den som hade tur hann slinka in på visningen av filmen Nu är det dokumenterat, skapad av bröderna Jonas och Anders Teglund. Filmen hade premiär på Göteborgs filmfestival tidigare i år och handlar om brödernas släkting Bertil Månsson som ända sedan 1948 varje år rest vägen mellan hemmet i jämtländska Svenstavik till sommarstället i Ryssbält utanför Kalix. Alltid med kameran redo för dokumentation. Nu närmar han och hustrun Signhild, barnfödd i Ryssbält, sig  90-årsåldern och filmen blir en berättelse om deras liv med utgångspunkt i Bertil Månssons enorma bild- och filmarkiv. En annorlunda berättelse, gripande i all sin enkelhet, och en stark debut där stor vikt lagts på berättartekniska detaljer. Dessutom med passande musik av göteborgsmusikern Björn Olsson.
Ett uppvaknande
Temat för årets Bok & Bild slogs fast redan i den tidiga morgonstunden på Kulturens hus torg när Maria Söderberg och det pågående arrangemanget Litteraturresan Belarus/Vitryssland bjöd på dubbelbottnad väckning i form av programmet Wake up!.
Litteraturresan, som under tio år med stöd från bland annat SIDA, verkat för det fria ordet i Europas sista diktatur har numera kastats ut från Vitryssland. De senaste åren har Maria Söderberg därför bjudit in vitryska musiker och författare bland annat till Sverige för att sprida kunskap om det som händer i landet.
Egentligen var det meningen att den Nobelpristippade Svetlana Aleksievitj skulle medverka under Bok & Bild, men hon ställde in på grund av hälsoskäl. Denna morgon läses hennes texter av författaren Cilla Nauman, som också förklarade Aleksievitjs arbetssätt som bland annat går ut på att hon reser runt i byarna och gör oändliga intervjuer som ibland bara resulterar i en mening som ”jag var så liten när kriget började att jag växte upp vid fronten”.
Hatet hotar friheten
Om hotet mot det fria ordet talade också Maria Sveland med utgångspunkt i sin bok Hatet – en bok om antifeminism, där hon kartlagt motståndet mot feminism och antirasism de senaste åren.
1990-talet var feminismens årtionde, anser Maria Sveland, som tillsammans med många då fnyste åt de många maktens män som ställde sig upp och deklarerade att de var feminister.
Men debattklimatet förändrades och Maria Sveland ställde sig frågan vad det egentligen var som hände genom att analysera medias rapportering, bloggar och de många hot hon och andra debattörer utsatts för.
Hennes slutkläm är klar som korvspad: I stället för att gråta ska antirasister och feminister organisera sig. Dessutom ska man tala öppet om näthatet. För hennes egen del har hotelserna minskat betydligt sedan hon började berätta.
Reportagets kraft
Trots sitt korta inhopp under Bok & Bild var det ändå Martin Schibbye och Johan Persson som var det stora dragplåstret när de tillsammans berättade om sina 438 dagar i etiopiskt fängelse.
Utan tvekan skulle de ha behövt längre tid på sig för sin gemensamma berättelse. Å andra sidan kan man läsa boken 438 dagar (Filter förlag), se dokumentärfilmen Diktaturens fångar (Svt play) och lyssna på sommarprogrammet (SR play).
På köpet får man inte bara starka personliga vittnesmål om hur man uthärdar våld, smuts och rädsla utan man förs också närmare ett Etiopien där ett välkänt svenskt bolag har valt att borra efter olja. Sådant är reportagets kraft.
Belyst problematiken
Martin Schibbye och Johan Persson gick rakt in i den farliga Ogadenprovinsen och kunde efter många umbäranden komma tillbaka med en berättelse om krig, förtryck, mänskligt lidande, vänskap och solidaritet till oss läsare. Även om de inte kunde lägga fram några bevis om att oljebolagen deltar i ett pågående folkmord i Ogaden, så har de i alla fall belyst problematiken med mycket starka lampor. Det är en bra utgångspunkt.
Orden gjorde att de överlevde där i fängelset. Orden som formulerade humorn, men också hoppet och stoltheten i ”monstermisären”.  Som nedskrivna i en roman förmedlade det geniala i att gå i åttor istället för i cirkel i isoleringscellens tristess. Som ihågkomna kunde upprepas till tröst och tidsfördriv där i ensamheten.
Det är något att slå vakt om.