Hon är fast där i lägenheten tillsammans med lille Gugge, vars mamma av okänd anledning inte kommit och hämtat sin bebis. Båda är de övergivna. Tanten av livet och drömmarna. Barnet – som stelnar till varje gång han hör hissen ute i trapphuset – av mamma. Gugge längtar efter henne och pommes frites. Tant Blomma efter att stå brud i sin ungdoms kyrka. Allt uttryckt i en konversation som bara kan komma från Kristina Lugn.
Det har hunnit rinna mycket vatten under broarna sedan pjäsen hade sin urpremiär på Dramaten i början av 1990-talet med Thorsten Flinck i rollen som dagmamman tant Blomma. Då tittade hon på Rederiet, nu följer hon ”Morgan och de andra” i Let´s dance. Men inte ikväll, nu ska hon ut och dansa tillsammans med kompisen Rut. Därför dricker hon paraplydrinkar och lägger ansiktsmask och hoppas på att bli sedd av någon med kärlek i blicken.
Gugge är visserligen en ganska lillgammal tuffing, men inför mörkret och övergivenheten står inte ens den tappraste alltid pall. Och med barnets självklara logik har han nära till det mesta –till klarsynthet, skratt och gråt. Inte minst till kärlek och försoning.
Det hela börjar lite trevande, men får snart en koncentrerad riktning allt eftersom det hela skruvas åtskilliga varv mot det absurda – musikalnumren inte att förglömma – men framför allt mot en tragik, svår att motstå.
Maja Runeberg fyller snart upp hela Gugges sparkdräkt med en auktoritet värdig en stor liten människa och Therese Lindberg gör sin tant Blomma till den mänskliga och sorgesamma skräckfigur hon i själva verket är.
Inte konstigt att nya generationer hela tiden tar sig an denna pjäs. Språket och alla tolkningsmöjligheter fyller den ständigt med aktualitet.