Det råder en viss upphetsning, som också kan stavas som stor förväntan, innan den amerikanska jazzsångerskan Dee Dee Bridgewater, 60, ska starta sitt framträdande med Norrbotten Big Band på lördagskvällen. Hon är jazzfestivalens stora stjärna. Det har mumlats om att hon absolut inte tillåter några fotografer. Och så har hon tydligen anlänt till Luleå med så knapp marginal att hon knappt hunnit repetera något alls med NBB. Dessutom lär hon vara en särdeles svår diva.
Nå. Åtminstone det sistnämnda är nog alldeles sant. Men fotograferande tillåts, under åtminstone två av låtarna. Och kanske har de inte hunnit repa så väldigt länge, men La Bridgewater har i alla fall hunnit lära sig förnamnen på flera av Storbandets medlemmar och lärt känna dem musikaliskt ... åtminstone lite grann.
Hon kommer in, bara någon minut efter utsatt tid, skrudad i en fotsid röd klänning och med huvudet i princip alldeles kalt.
En stolt, svart, elegant och alldeles självklar jazz-diva; en av de allra sista av sitt slag. Högst medveten om sina kvaliteter och om vad hon kan domptera sig själv - och sina väldigt tillfälliga medmusiker (NBB gör några spelningar med henne) - att göra.
Kvällens tema är en hommage till Billie Holiday och Dee Dee startar med att motståndslöst glida iväg på ett metaforiskt moln som heter All Of Me.
Hon inkluderar scatsång (jazzens eget tungomålstalande) och fortsätter genom att, undan för undan, sända fram tolkningar av Lover Man, Good Morning Heartache, A Foggy Day In London Town och annat Holiday-stoff. I från början möjigen lite trevande, men gradvis allt mera smakfulla versioner.
Men så ska hon inleda ett nytt nummer. Startar, avbryter, säger att tonarten är fel, blir närmast upprörd över det, börjar sjunga igen, men avbryter sig återigen.
- Jag sjunger ju fel låt. Det har inte hänt mig på oerhört länge. Där hade vi felet, säger hon och stödjer sig mot pianot.
Hon hade börjat sjunga Good Morning Heartache (som hon ju redan hade avverkat) fast meningen var att hon skulle ta itu med God Bless The Child.
Till sist blir det så. Och vidare med My Man, Please Don’t Talk About Me (When I’m Gone) och då tycks det som om hon inte alls har några planer på att avsluta, men NBB:s Håkan Broström måste diskret påpeka att deras tid nu - faktiskt - har runnit ut.
Dee Dee Bridgewater har då också hunnit parallellisera sitt eget efternamn med just Håkan Broströms ("Bridge-water = Bro-ström" - right?"), utföra en suggestiv musikalisk flört med basisten, påpekat att det var fasligt dyrt att handla underkläder i Luleå ("jag vet egentligen inte var jag är - men dyrt var det i alla fall!"), identifiera ett par på den främsta bänkraden som hon suttit intill vid lunchen tidigare och där kvinnan hade kläder som hon blivit förtjust i och undrat om det inte fanns någon karl i publiken som hon kunde få träffa? ("jag har haft tre äkta män och nu är det nog med det - nu vill jag bara träffas!").
Jag har för länge sedan såväl sett dem live som intervjuat Ella Fitzgerald och Nina Simone och de var, trots stormande rykten om motsatsen, inte det minsta diviga.
Dee Dee Bridgewater gjorde så gott hon förmådde inom den branschen. Och även som jazzvokalist kom hon på bronsplats, bakom de två nämnda madamerna.
Fast numera är hon ju den enda som är kvar.