I våras var jag på Scharinska i Umeå med några kompisar som spelar i rockbandet Nerverna. Vi stod ute och rökte då någon främling i sällskapet poängterade att jag hade på mig en snygg kavaj. Jag tackade och sa att jag gillade den gyllene elefanten som var tryckt på hans tröja. Efter det berömde han min vlogg (som till nittio procent består av superdum humor).
Jag tackade, gick in och tänkte inte så mycket mer på det. Förutom att jag blev glad. Dagen efter, på väg tillbaka till Luleå, så sa Jonas Teglund: ”Vad roligt att han i Klungan gillar din blogg”.
Det var alltså Mattias Fransson som hade berömt mig. En av världens fyra roligaste män. Det är på ett ungefär det största som har hänt mig. Jag kände där och då att jag var klar. Alltså med allt. Liksom att jag med självklarhet bara skulle kunna gå runt och göra high five längs Storgatan i resten av mitt liv.
Det märks redan långt innan dörrarna till stora salen öppnat att förväntningarna är skyhöga. Man hör folk prata om karaktärer dom hoppas på att få se. Halvdana imitationer på främst Sven Björklunds Patrik Larsson haglar. Några indiekillar står och försöker förklara allvaret i Klungan för varandra och paralleller till allt från Monty Phyton till Mia & Klara dras.
Det blir ju lätt så när någonting plötsligt börjar betyda någonting. När man blir berörd och känner igen sig. Mycket mer högtravande än så tänker jag egentligen inte bli. Klungan går liksom inte att förklaras i en recension. Inte om man vill ge dem rättvisa.
Det enda sättet att fylla så här pass höga förväntningar är genom att vara respektlös med sin kreativitet. Alltså att skita i all press och bara göra det som man själv vill. Bryta regler och gå på magkänsla. Det är precis vad Klungan gör. Det är en sådan otrolig befrielse och jag känner en tacksamhet över att få vara från Övre Norrland 2011, när det här faktiskt händer.
Det här sjuka dubbelbottnade fenomenet Klungan som gör att jag faktiskt känner en samhörighet med min regionala omgivning. Alla kufiska drag hos en själv och sådana man samlat på sig av sin omgivning får plötsligt en mening. Man känner igen sig. Man skrattar. Man sväljer. Man får svindel. Ibland åt döden. Ibland åt livet.
Om man tror att man genom den här föreställningen bara ska få sånt man känner igen sedan tidigare, så kommer man inte gå därifrån besviken, men man kommer heller inte få som man vill. Även om det ibland bygger på de särpräglade människor som man redan lärt känna i exempelvis tv-programmet Ingen bor i skogen.
För få människor i nöjesbranschen är sanna kreatörer på det sätt som Klungan är. Dom kör på rakt fram. Det måste hyllas. Ni är bäst.