Internationella kvinnodagen. En dag då vi uppmanas att minnas våra feministiska förmödrar och kampen de fört för vår frihet. Men hur ligger det egentligen till med engagemanget idag? Samtidigt som Linda Skugge menar att unga inte längre bryr sig i de här frågorna, vittnar de andra Fittstimsredaktörerna om en känsla av att man står mer på barrikaderna som ung. Och samtidigt som den äldre generationens feminister ses som gammelmodiga (även av andra, yngre diton), dyker skeptiskt mottagna greningar som Gaga-feminism upp.
Vid ett runt bord högst upp på Norrbottensteatern – lite ironiskt omgärdade av en lång rad inramade, manliga teaterchefer – sitter Astrid Johansson, Sophie Gunnarsson och nuvarande teaterchefen Karin Enberg. De är helt eniga över att dagen fortfarande behövs.
Astrid Johansson (A): – Klart att den behövs!
Karin Enberg: (K): – Ja, tyvärr. Men på ett sätt är det löjligt att det bara är en dag. Men jag tror det är viktigt att vi blir påminda om att vi inte är det jämställda land vi tror att vi är.
Sophie Gunnarsson (S): – Jag ser det mer som en dag för fest. Här uppe är vi lite dåliga på just festbiten men jag tror på att blanda fest och politik.
Det brukar pratas om att det idag förs två parallella strider, ett könskrig och ett generationskrig, är det här något ni fått erfara?
S: – Nä, jag tycker Luleå, eller Norrbotten, är för litet för att vi ska bråka. Istället tycker jag att det är ganska coolt hur man i en liten stad kan mötas i just dessa frågor.
K: Ja, på min tid pratades det mest om vilken typ av feminist man var. Men jag tror att det viktigaste är att man är precis den man vill vara. Som feminist och människa.
Ligger det något i att ilskan, eller kampglöden, avtar med åldern?
S: – Jag tror det istället beror på vilka privilegier man har. Att man som äldre kanske ser fördelarna med att inte sparka männen i röven, utan istället slicka dem där. Men jag skulle gärna se fler äldre som var arga. Jag hoppas att jag aldrig slutar vara arg. Eller, ja, om det inte behövs så.
A: – Jag upplever det som att majoriteten av folket i min ålder inte bryr sig alls. Det finns så mycket annat de fokuserar på. Jag tror också det handlar om att de inte blivit introducerade i de här frågorna. Där skulle skolan kunna göra mycket.
S: – Det är sorgligt.
K: – Ja, jag träffade ganska nyligt en 30-åring som på fullaste allvar menade att kvinnokampen inte behövs. Hon kunde inte se några problem och tyckte jag var gammeldags.
Apropå gammeldags. Ur den här generationsstriden som ändå påstås finnas, växer det fram nya sätt att se på feminism. En ”gren” det har börjat talas om är Gaga-feminismen, där man lyfter fram personer som Lady Gaga som tar plats och gör det på sina egna villkor. Är det här en bra framtid?
S: – Alla kvinnor somtar plats i det offentliga rummet är bra. Lady Gaga är grym, inte minst då hon står upp för HBTQ-personerna. Rihanna är också skön, hon tar plats och är sexig på sina villkor. Men det är ett nederlag att hon gått tillbaka till Chris Brown.
K: – Helt nytt är det här inte. Madonna hade också en sån period. Jag tycker inte att det är fel att kampen sker på olika sätt. Ju fler som för den, desto bättre. Alla förebilder är bra.
A: – Det är många som lyssnar på Lady Gagas musik i min ålder, men de reflekterar nog inte så mycket över vad hon står för. Varför jag gör det är för att jag har tagit del av de här frågorna. Alla borde få möjligheten att bli introducerade i dem.
Vad har ni själva för förebilder?
S: – Kakan Hermansson är skitcool. Hon tar plats, hon är gapig och ursäktar sig inte. Jag gillar också Gudrun Schyman, Tiina Rosenberg och Nour el Refai.
K: – Nour är min favorit också. Hon säger saker som vi andra kanske bara tänker. Uppfriskande.
S: – Jag tycker inte om när man ser en person som en frisk fläkt, som ett fräscht inslag. Det blir förminskande på något sätt.
K: – Nä, så menade jag inte. Fräsch behöver man verkligen inte vara.
A: – Jag gillar också Kakan. Människor som vågar säga vad de tycker.
S: – Precis. Astrid är också min förebild.
Tror ni att kultur- och nöjesvärlden spelar en viktigare roll idag, när det kommer till dessa frågor?
K: – På ett sätt ja. Det har ändå hänt mycket på tio år även om det går långsamt. Bara att jag sitter här som chef, det var inte tänkbart förr.
S: – Men även om det finns till exempel fler kvinnliga regissörer så görs det ju fortfarande mest filmer om män. Men jag tycker att det är positivt att fler kvinnor tar plats på scenerna.
Jag upplever att det suckas mer än någonsin när man ändå belyser de här frågorna – är det en backlash?
S: – Det finns ju inget att backlasha från här uppe.
K: – Jo, men det tycker jag. Men jag är född optimist och tror att vi kommer fortsätta ta små steg framåt.
A: Rent allmänt tror jag att det är lätt att tänka: Nä, det här går inte. Men det är det lilla som gör att jag ändå ser hoppfullt på framtiden.
S: Att det kommer personer som till exempel Astrid, det gör en glad. Men jag tror inte det kommer bli jämställt under min tid. Men det kanske ser bättre ut för nästa generation. Se bara på allt motstånd som faktiskt finns.