Den narcissistiska playboyen Tony Stark (Downey Jr) klarar inte av att vara lika blygsam som Clark Kent, Bruce Wayne och mr. Walker. Nej, Tony avslöjar mer än gärna att han är plåtgubben Iron Man som är världens senaste supermakt. "Jag har på egen hand privatiserat världsfreden", kläcker Stark ur sig när en federal åklagare pressar honom. Det måste vara en republikans våta dröm att en utomstatlig miljardär dyker upp och tar på sig hela försvarsbudgeten. Den amerikanska staten är inte lika nöjd. De vill att Stark överlämnar sina vapen.
Som actionäventyr är Iron Man 2 inte alls lika lyckad som den första filmen. Den tar en evighet på sig att bygga upp ett scenario som mynnar ut i en omfattande actionscen mot slutet.
Robert Downey Jr är nästan lika lysande som i den första filmen. Rollfigurens egocentricitet är så trovärdig att den dödar kemin mellan det potentiella kärleksparet Stark och Pepper Potts (en blek Paltrow).
Mickey Rourkes Ivan Vanko kunde ha blivit en värdig skurk, men rollfiguren får ingen möjlighet att blomma ut. Rourke kämpar förgäves med att blåsa liv i en stereotyp ryss som halsar vodka redan i första scenen. Vanko har en egen superdräkt och han drivs av en (alltför) klassisk hämndlystnad. Scarlett Johansson har några actionscener som femme fatalen Black Widow, men hennes insats är i slutändan perifer. Trots två kvinnliga stjärnor i rollistan är Iron Man 2 först och främst en machorulle. Jag kan gilla machorullar, men då ska det finnas uppskruvade actionscener där något står på spel. Annars trampar man vatten. Och det gör Iron Man 2 hela tiden.
Fotnot: Missa inte scenen som kommer efter eftertexterna.