I en krönika i Aftonbladet som kom häromveckan menade litteraturkritikern och författaren Ulrika Kärnborg att svensk filmkritik lägger sig platt för medelmåttiga filmer och ger dem höga betyg bara för att de är svenska. Pernilla Augusts regidebut Svinalängorna är dock inte "bra för att vara svensk", den är riktigt bra - alla kategorier. Bilderna är gryniga, gulaktiga och August är smart nog att undvika 70-talsnostalgin. Men det där skrapar bara på ytan. Svinalängorna går ner i mörkret.
En medelklassfamilj som ser ut att ha det bra ställt vaknar upp en morgon, vilken morgon som helst. Telefonen ringer. På någon enstaka sekund har det förflutna hunnit ikapp Leena (Noomi Rapace). En sköterska från ett sjukhus berättar att hennes finska mamma är döende. En kvinna hon inte träffat på väldigt länge. När återblickarna drar igång upplever vi först en någorlunda färgglad tillvaro i ett finskt arbetarhem i Ystad på 70-talet. Men varken mamman (Outi Mäenpää) eller pappan (Ville Virtanen) klarar av att leva ett vanligt liv när törsten efter sprit blir för intensiv, de är periodare. Vad brukar hända då? Farsan slår morsan. De svär åt varandra på finska. De bajsar på sig. I den här röran försöker den lilla Leena skydda sin yngre bror Sakari. Det går sådär.
August lyckas blåsa liv i ramhandlingen där Noomi Rapace hamnar öga mot öga med sin härjade mor Aili som supit tills hon blivit oigenkännlig. Leena har tryckt undan alla känslor och minnen. Rapace har den tuffa uppgiften att gestalta rollfigurens skörhet och hastiga förändring då hon visar upp sidor av sig själv hennes familj aldrig sett. Hon gör det bra. Men prestationen som imponerar mest på mig är Outi Mäenpääs. Det är sällan man ser rollfigurer på vita duken man tycker sig känna igen från det verkliga livet. Denna Aili är inte en sammanfattning eller en överdrift av en person - nej, hon är på riktigt. Synd att jag inte kan säga samma sak om pappa Kimmo (Virtanen). Han känns som en bakgrundsgestalt, en beskrivning av en person.
Svinalängorna gör nästan allt rätt. Men det som är fel sticker mig i ögonen. Den unga Tehilla Blad som spelar Leena som barn har hyllats unisont så här långt. Hennes insats är inte dålig, men för mig blir det störande när man tydligt ser på henne att hon inte förstår när en finsktalande rollfigur tilltalar henne på finska. Dessutom kunde Noomi Rapace ha drillats lite hårdare när hon skulle leverera sin enda finska replik "äiti". Världen, den filmiska illusionen, som Pernilla August målar upp rämnar nästan för min del när detaljerna inte sitter där de ska. I övrigt är Svinalängorna ett djupt rörande drama om komplicerade familjeband, hur smärtsamt livet kan bli utan att man förtjänat det. Hur ska Pernilla August någonsin kunna toppa det här?