Boken "Huset med den blå sängen" anlände för en tid sedan från tryckeriet, men intervjun blev uppskjuten när Kerstin Rönnbloms make Boris Ersson gick ur tiden i höstas.
Kerstin Rönnblom dukar fram kaffe och chokladmuffins på köksbordet hemma i det röda trähuset, byggt 1890, i Svartöstaden, där makarna bott större delen av sitt vuxna liv.
Hennes svärdotter Ida Gulliksson och fem månader gamla barnbarnet Mo är också i köket. Den unga familjen bor i gårdshuset några meter bort och de har en nära relation.
– Ida har hjälpt mig med layouten i boken, så jag ville att hon skulle vara med, säger Kerstin Rönnblom.
Hon börjar genast berätta om den senaste tiden då hon och de tre sönernas familjer gemensamt har tacklat sorgen efter Boris.
– På minnesstunden i Ebeneser var det ett par medlemmar från Norrlåtar som spelade, samma personer som spelade på vårt bröllop. Det var så fint, säger hon tankfullt.
En samisk renskötarfamilj som han hade följt reste elva timmar från Nordnorge för att delta.
Kerstin Rönnblom och Boris Ersson fick ett stort nätverk över hela världen i och med att båda älskade att resa. På väggarna och i fönstren finns konst och hantverk som vittnar om det.
Boris Ersson var känd för många som filmare, fotograf, författare och radioproducent. Men nu är det Kerstin Rönnblom som har tagit steget att skriva en bok. En bok som hon tillägnar sina tre söner och barnbarnen som hon vill ska få kunskap om släktens historia.
– Jag skulle vilja uppmana fler mor- och farföräldrar att göra det, för tiderna har förändrats så snabbt. Tänk när jag föddes fanns det inte ens tv. Sedan när första grannen köpte en tv i byn gick vi alla dit och tittade och tog med oss fika.
Den första kvinnan som porträtteras i boken är Kerstin Rönnbloms mormor Emerentia, född 1899 i Vebomark i Västerbottens inland. Hennes mamma Johanna insjuknade i tuberkulos 1916 och Emerentia som var äldsta dottern fick ta över allt hushållsarbete och samtidigt bli vårdare åt Johanna som låg i den blå skåpsängen tillsammans med sina yngsta barn som också hade börjat hosta. Inom loppet av ett år dog mamma Johanna och fyra av de sju syskonen.
Pappan träffade en ny kvinna i granngården och flyttade hem till henne. Yngsta barnet fick flytta till sin barnlösa moster och endast Emerentia och brodern Verner blev kvar i sitt barndomshem.
Så småningom gifte sig Emerentia med Hjalmar och de fick tre barn. Efter några år insjuknade även Hjalmar i tuberkulos, likaså äldsta dottern Gertrud. Hjalmar dog när han var 35 år, men Gertrud, tio år, skickades till ett sanatorium i Skåne och återhämtade sig någorlunda.
Om Emerentia berättades att hon var en trevlig och fin människa. Hon var med i en sånggrupp som sjöng på kalas, bröllop och begravningar och livnärde sig som sömmerska – hon sydde de första byxorna till kvinnorna i byn.
Men för Gertrud var det svårt. Hon blev kvar på sanatoriet i ett år utan besök av anhöriga. Det rådde militärisk ordning, sköterskorna var stränga, de talade annorlunda och hon kände sig ensam och ledsen och saknade tryggheten därhemma.
– Hon blev ett kuvat och osäkert barn med dålig självkänsla.
Gertrud gifte sig med grävmaskinisten Arne, Kerstins pappa, och var hemmafru stora delar av livet, men vantrivdes med det. När Kerstin och hennes syster blev lite äldre fick hon jobb på ett bageri. Då blev hon oplanerat gravid igen.
Tre veckor före beräknad förlossning dog barnet i magen. Kerstin Rönnblom tror att hon såg det som ett straff från Gud eftersom graviditeten var oönskad.
– Hon nämnde det aldrig med ett ord. Hon talade aldrig om det som var tungt. Hon fick en depression och pappa ombesörjde begravningen ensam.
När Kerstin Rönnblom gick i åttan skulle hon prya hos en veterinär i Skellefteå och fick bo hos faster Naima som var barnmorska.
– Hon var den enda i pappas släkt som hade utbildat sig. Faster Naima blev en förebild för mig.
Kerstin Rönnblom bestämde sig tidigt att utnyttja de valmöjligheter som tidigare generationers kvinnor aldrig haft. Efter gymnasiet och ett utbytesår i USA sökte hon in på läkarutbildningen i Umeå.
Som många andra var hon engagerad i vänsterrörelsen under studietiden. Ett år bodde hon och hennes syster i kollektiv och varje år gjorde de långa resor tillsammans. Resorna fortsatte hon med tillsammans med Boris. De var på ett Sida-stipendium i Nicaragua, de reste till Libanon och till Sydafrika och andra länder.
– Mamma Gertrud var alltid rädd när vi skulle resa och hon varnade mig för universitetsstudier. Men pappa stöttade mig i allt jag ville göra till 200 procent.
Hon fick sin AT-tjänstgöring i Luleå och placerades på Örnäsets hälsocentral, en arbetsplats hon var trogen i 40 år.
– Jag har trivts väldigt bra. Det är en ynnest att få träffa folk som berättar sina historier och jag har jobbat så länge att jag följt familjer i fyra generationer.
Hon minns en kvinna som var nedslagen därför att hon saknade en hund som hon överilat hade sålt.
– Maken var min patient och han fick en elakartad cancer som inte gick att bota. I sorgen efter maken sålde hon hunden men ångrade sig snart och försökte köpa tillbaka hunden utan framgång.
Kerstin Rönnblom tyckte synd om henne och ringde upp köparen.
– Jag tror han blev så chockad när det ringde en distriktsläkare från hälsocentralen klockan 20 på kvällen att han gick med på det, berättar hon leende.
Boris var ofta ute på långa reportageresor och hon drog ett tungt lass hemma.
– Det var tufft när barnen var små, särskilt de perioder då jag hade mycket nattjourer. Som tur var hade jag kollegor som hjälpte mig att lämna och hämta på förskolan.
Ändå var det prövande för äktenskapet.
– Jag har varit väldigt förälskad i Boris, måste jag erkänna, annars hade det nog inte gått.
Vi går uppför den knarrande trappan och tittar på fotografierna av honom som står framme. Hon håller upp ett inramat foto i ljuset och ser på honom med värme.
– Huset är ju egentligen alldeles för stort för mig nu. Men min som bor i Stockholm bor här med sin familj när han kommer och då behövs utrymmet.
Hon känner sig inte ensam.
– Jag har mina söner och deras familjer, vännerna och min hund Fjodor.
Kerstin Rönnblom har hunnit fylla 72 år men jobbar fortfarande några timmar i veckan som läkare på ett äldreboende.
Och så har hon börjat engagera sig i Rebellmammorna.