- När vi startade Bounce var vi övertygade om att folk ville se dans, men de visste inte om det. När vi fyllde Globen fem gånger kändes det som mission completed, säger Jennie Widegren, en av de sju originalmedlemmarna från Bounce.
I mitten på 1990 talet var streetdance i stort sett en död konstform i Stockholm efter 1980-talets hype med hiphop och breakdance. I detta tomrum bildades Bounce. Jennie Widegren träffade Karl Dyall på en fitnessresa i Portugal. Duon enades om att det vore kul att dansa tillsammans med andra. De tog med sina kompisar till en träningslokal på Sveavägen och embryot till Bounce hade fötts.
- Vi träffades och lekte. Alla var expert på någon dansstil och lärde oss andra. Jag hade exempelvis aldrig dansat locking eller breakdance innan, säger Jennie Widegren.
Dans som uttryck
Och från de första dansstegen på Sveavägen gick det fort. Genom Karl Dyall som redan var en etablerad dansare fick de förfrågningar om att göra ett tv-program i Stadshuset. Plötsligt var de en grupp som behövde ett namn och Bounce var ett faktum.
- Det som förenade var kärleken till dansen och när vi lyfte streetdance till scenen var vi tvungen att även lyfta oss som dansare en nivå. Vi ville visa att dansen var ett lika starkt uttryck som teater, konst, film eller musik och att dansen kunde stå för sig själv. Ofta är annars dans en fond till något annat, en artist som ska byta om eller ett pausinslag. Vi ville bevisa, och lyckades också bevisa, att det räcker med dans som uttryck, menar Jennie Widegren.
I dag är gruppens förmåga att blanda musik- och dansstilar, allt beroende på vad de ville berätta och uttrycka, ett signum och del av framgången. Men de fick en hel del kritik i början, för att de inte följde traditioner och regler för de olika dansstilarna. Ändå var de tydliga med att de inte var en crew utan ett kompani med konstnärlig frihet.
- Ingen ifrågasätter exempelvis Cullbergbaletten, säger Jennie Widegren.
Dansens Rolling Stones
I dag är de flesta överens om att Bounce kan ses som en stor bidragsfaktor till att streetdance fått ett stort uppsving i Sverige de senaste åren. Själv kallar de sig dansens Rollings Stones.
- Vi har bidragit. Det har vi, men även det mediala intresset och alla tv-program som Let’s dance har gjort dansen synligare och populär, säger Jennie Widegren.
En bidragande faktor till gruppens framgång tror Joe Jobe kan tillskrivas gruppens demokratiska arbetssätt och förhållningssätt, men också att de valde att inte ha en konstnärlig ledare.
- I stället var vi sju personer som kom med bra idéer. Det tog evigheter att fatta beslut även om vi renodlade våra roller mer i slutet, men att vi röstade och tog gemensamma beslut skapade otroligt bra föreställningar. Inget ego var större än föreställningen och gruppen. Där låg vår styrka. Det finns många grupper och dansare som är bättre än oss, men som inte är villiga att lägga egot åt sidan för helheten. Då blir det inte lika bra, menar Joe Jobe.
Hårt jobb
Slående när man talat ett tag med Jennie Widegren och Joe Jobe är att arbetet med Bounce varit så lustfyllt, nästan som att som vuxen få fortsätta att leka.
- Samtidigt har vi jobbat extremt mycket, ibland till fyra på morgonen, sju dagar i veckan, menar Joe Jobe.
I dag läser han upp sina betyg på den kommunala vuxenutbildningen med siktet inställt på att bli jurist och håller kurser i hip hop. Jennie Widegren har fortsatt som dansare och koreograf men driver också en dans/fitness studio tillsammans med Fredrik "Benke" Rydman i Stockholm.
- Jag är egentligen pensionerad dansare, men både jag och Benke ville starta en studio för vuxna. Dansskolor är uppbyggda för barn, så många lägger av att dansa när de blivit vuxna. Därför öppnade vi vår studio med drop in-klasser med bra danslärare och olika svårighetsgrader, där även dansgrupper kan träna. Vi ville skapa en plats där det kan hända saker. I dag är vår hip hop klass för +30 mest populär, säger Jennie Widegren.
Ny generation
För efter 13 år var det dags att göra något annat. Familjeliv, ekonomi och ålder var bidragande orsaker men kanske framför allt att de lyckats med sin föresats: att göra streetdance känd som en egen konstform. Mission completed.
Hur ser de då på utvecklingen inom streetdance?
- Musikens utveckling går egentligen hand i hand med dansens utveckling. Även inom hip hop blandas fler stilar. Det påverkar dansen. Ett mjukare beat ger en mjukare hip hop. Jag upplever också att de unga är mycket duktiga i dag, men har större egon, säger Joe Jobe.
Och Jennie Widegren fyller i:
- Internet har stor betydelse för dansens utveckling. Nu är det inte bara Los Angeles som är trendsättare. Allt blandas med allt och vid den senaste tävlingen var det en 17-årig kille från Kazakstan som blev bäst i världen på battle. Spridningen av steg och trender går fort. Jag upplever att de unga nästan dansar som seriefigurer, som en film. Och de blir mycket duktiga dansare, tidigare än vår generation.