Hur klarade de att klara sig? Undrade Rose Lagercrantz. Och skrev en bok, Om man ännu finns.
Om den boken och om de släktingar som överlevde utrotningen, det som vi idag kallar förintelsen, talade hon och Kerstin Wixe på Kontext i Lilla salen i Kulturens hus på tisdagskvällen.
Över hundra personer hade valt att lyssna på samtalet dem emellan denna i övrigt evenemangsfyllda kväll i Luleå.
Hon ville rädda dem undan glömskan och därför valde hon att skriva den här boken, berättar Rose Lagercrantz. De som inte ska glömmas bort är pappa Georg, Annie Karpe, mamma Ella, som svarade på dotterns frågor med en suck och "Jag fattar inte att jag ännu finns", tant Hilde, farbror Hugo och inte minst sysslingen, tremänningen, Adeline som satt i Luxemburgträdgården 1990 tillsammans med Rose och kämpade för att kunna berätta det allra mest förbjudna – och inte lyckades. Det var andra släktingar som berättade för författaren att Adeline blivit våldtagen av sin pappa i treårsåldern redan.
Den som är bekant med Rose Lagercrantz författarskap har träffat på Annie Karpe förut. Det är hon som är flickan i boken Flickan som inte ville kyssas, den bok som Rose Lagercrantz fick Augustpriset för 1995.
I samtalet med Kerstin Wixe berättar Rose Lagercrantz om att de här människorna, faster, farbröder, kusiner, överlevare, var svåra att ha att göra med när hon sökte upp dem.
– Det fanns inga gnälligare människor, konstaterar hon och lockar publiken till skratt, ett skratt som nästan fastnar i halsen.
– Det var outhärdligt att bo hos dem och jag kan inte på något vis påstå att jag älskade dem. De var förskräckliga!
Hon fick tvinga historierna ur dem, hemska historier kom i bisatser och fragment. Modern hade valt att vända bort huvudet, men fadern...
En kväll bestämde han sig för att berätta. Det blev 27 bandspelarband, fram- och baksidor.
– Mest var det propaganda.
Här och där hittar hon berättelser som är värda att berätta. Om Annie, kvinnan som hennes far älskade trots att hon inte överlevde, om morbror Tulli som gömdes av de bönder som behövde honom för hans kunskaper om skogsbruk, om Gitl och Sara.
Och om mamma Ella.
– Jag skrev detta när mamma låg och dog på ett äldreboende.
– Hade jag varit kassörska på Konsum hade hon varit stolt över mig, men att jag skrev, det var besvärligt.
Rose Lagercrantz ville rädda överlevarnas berättelser undan glömskan. De som "gick i gasen", som hennes mor uttryckte det, har fått andra berättelser skrivna.
Hur vill du själv bli ihågkommen? undrade Kestin Wixe i Lilla salen i Kulturens hus.
– Åh, jag skiter i mig själv. Jag vill ha roligt medan jag lever!