"Det är viktigt att veta vars man är"
Konstnären Magnus Svensson är Luleå kommuns ateljéstipendiat
VI BORDE ÅKA UTOMLANDS. En av Magnus Svenssons stora målningar.
Foto:
- Men där tog det stopp. Finns säkert många anledningar, men en var nog att jag bott för länge på landet. I Bohuslän fick man ha pannlampa för att gå ut på kvällarna, tog snuset slut fick man åka fem kilometer - den som hade bil var kung. I Malmö blev det så mycket annat, mitt måleri låste sig helt enkelt, säger Magnus Svensson, som längtade norrut och gick sina sista år på Konsthögskolan i Umeå. Visserligen var morfar Sten Wikström byamålare i Råneå, men för Magnus Svensson var det länge hockey som gällde. - I 13-14-årsåldern dög jag inte längre och började måla i stället. Men nog skulle jag hellre vilja spela i Luleå hockey. Där vill jag nog syna honom, som redan på Sunderbyn målade landskap. - Då var det bara murriga landskap och figurer, vilket var bra eftersom jag lärde mig att jobba med färg. Nu är mina bilder mer stränga i sin komposition, på Gerlesborg började jag skala bort och av, det är lätt att gömma sig i färg, säger Magnus Svensson. Tekniken är tydlig, om än inte okomplicerad. Stora boardskivor som grundas med vanlig byggfärg och senare med akrylfärg och avslutas med oljefärg som görs flytande eller tjock, allt efter behov. Resten är en mer svårbeskrivlig process som handlar om olika val - av motiv, utgångspunkter och vilja och inte minst bland alla de möjligheter som ryms i färgen och formen. - Jag måste våga visa vad jag vill se, blandar jag in för många element stör jag bilden, eller kanske den luft som måste finnas mellan mig och bilden. Allt måste vara på riktigt, bilden är på riktigt och även om jag försöker tuffa till den slutar det alltid med att jag sprödar upp. Jag ser mina bilder som långsamma anteckningar av absolut betydelse, det är viktigt att veta vars man är. Vart jag väljer att befinna mig efter det att jag glott färdigt är av betydelse. Jag målar platser, inte ord. Bakom Magnus Svenssons ofta mycket abstrakta måleri finns ändå en berättelse. Något har hänt före och något händer efter, där i mellanrummet mellan punkterna A och B står betraktaren. - Ibland när jag är färdig kan jag undra vem som gjort den där bilden! Det händer att jag gillar den personen, säger Magnus Svensson som påstår sig ha ett ganska komplicerat förhållande till sina bilder. - Det är lite som med förflyttningar i allmänhet, att faktiskt hamna på en för mig tidigare oupptäckt plats. I Luleå har han ställt ut på Norrbottenssalongen och i våras valdes han ut av juryn till Vårsalongen på Liljevalchs. Tillsammans med sin avgångsklass på Konsthögskolan i Umeå, där han bland annat var kursare med Klas Hällerstrand, ställde han ut både på Bildmuseet och på Galleri Charlotte Lund i Stockholm. Just nu arbetar han inför en utställning på Galleri Thomassen i Göteborg, ett galleri för samtida konst, och i dag lördag öppnar han en utställning på Galleri Verkligheten i Umeå tillsammans med de andra medlemmarna i Galleri Syster. Knepig tillvaro
Självklart har ateljéstipendiet betytt mycket, liksom också några välkomna inköp från Sveriges Allmänna Konstföreningar. - Det är ju en knepig tillvaro man har som konstnär, det är ju inte direkt någon som står och klockar mig. Därför är det viktigt att ha utställningar framför sig, det underlättar. Jag trivs bra i Luleå och kan gott tänka mig att stanna här. Magnus Svenssons bildvärld är visserligen mycket avskalad, men i detaljerna ryms urgamla och storstilade traditioner. Dessutom är han en skrivande person - här och där i ateljén har han tejpat upp meningar eller utdrag ur samtal, one-liners som letar sin plats och som för mina tankarna till hjältar som Stenmark, alltså konstnären. Något av samma ton finns i en del av hans titlar, men på senare tid har han målat kullar som alla fått namnet Bronte. Som författarsystrarna, men utan de särskilda prickarna över e:et. - Jag vet inte hur man skriver dem på datorn. Egentligen har jag inget direkt förhållande till deras böcker, men när jag började göra mina kullar kände jag ett direkt närmande, jag fick syn på Bronte, aldrig tvärtom. Kullarna är helt rensade på bär och andra detaljer. Jag såg någonting i dessa kullar, hann aldrig ifrågasätta dem innan jag tog mig an dem. Jag trodde helt enkelt på dem.
Så jobbar vi med nyheter