Och även om själva förpackningen (outsägligt vacker, se själv) på sätt och vis överröstar de två lågmälda sånger som väl är själva anledningen till utskicket så betyder det inte att musiken är onödig eller överflödig, den tar bara inte så mycket plats. Vera Vinter sjunger med en ren och klar röst,
inte alls långt ifrån, säg, Agnetha Fältskog. Men inte som hon lät i Abba, utan som hon lät på exempelvis Elva kvinnor i ett hus från 1975.
Det vill säga, det påminner självklart om Abba ändå, men det är inte det. Som när Anni-Frid "Frida" Lyngstad gjorde David Bowies Life on mars på svenska. Likt men högst personligt. Det är kommersiellt men ändå nog udda för att passera vilken hipsterkontroll som helst. Det är ödsligt och pampigt på samma gång. Pop i svarta kläder, med ett diskret glitter, liksom. På fredag, under Luleåkalaset, kvalar hon förhoppningsvis in på Svensktoppen. Man kan se henne på Musikens makt om bara lite drygt två veckor. Själva singeln finns på Spotify och liknande, om du har lika långt till en skivaffär som jag.