Den danske och havet

Och så den gör historiens människor levande, de plågade, hunsade, kloka, tokiga och ihärdiga generationer av sjöfarare som befolkar den danska staden Marstal, söder om Fyn. En kollektivroman säger man, men i det kollektivet är profilerna tydligare än i många romaner med betydligt modernare anspråk. En liten stad och en stor flotta. I bokens första kapitel råkar den ut för ett militärt nederlag vars skildring påminner om Tolstojs berömda kaos från fältslaget i Krig och fred. Havet alltså, som näring, som liv och död i fyra generationer. Hela tiden ett larmande liv från denna massa av människor som är historien, hela rolluppsättningen, de dumma, de goda, de fula. Från alla världens hav, med alla känslorna och så den mänskliga rösten, mest av allt hör man rösten från kaptenen och redaren Albert Madsen, en i sanning märklig man. I drömmar ser han framtiden, kanske ett drag från den likaledes magiske fadern Laurits som sånär ser Gud i aktern när han flyger i luften under dansk-tyska kriget 1848. Ändå överlever han, lite svedd i kanten, och det gör också Alberts styvson Knut-Erik, fast då är tiden andra världskriget. Jo, det är ett storartat berättande, makalöst välskrivet, spänstigt, roligt, vackert färgsatt. Kvinnorna är svagare i konturerna, sjön är männens värld, hemmet är kvinnans, jag menar änkans. Krig förstås, krig är ju också männens uppgift, två världskrig och så det där mot Tyskland, alla lika eländiga. Krigen är människans nederlag, hennes allralägsta. Så också i Carstens roman, det alltid närvarande våldet, och ibland lite normalt liv, mellan granatsalvorna och dödsskriken. Kanske kan man säga att romanen hela tiden seglar i förlig vind, det sjunger vackert runt bogstäven, det är en lust att leva även om en och annan dör en hemsk död. Och kvinnorna får sina repliker, med den bitterhetens klarsyn som de övergivna har: "Ni kallar Marstal för sjömännens stad, men vet ni vad jag kallar staden? Jag kallar den för kvinnornas stad. Det är kvinnorna som lever i den. Männen är bara där på besök." Den gamla sanningen, vem upprätthåller civilisationen? Kvinnorna, de pålitliga och samhällsbyggande! Här finns många oförglömliga. Jag fäster mig särskilt vid den onde skolmästaren Isager, han som aldrig saknar ett ont ord eller ett rapp över nacken för sina små gossar (flickorna går i annan skola). Han är normen som förbereder de kommande sjömännen för underordningen, pennalismen, den inbyggda grymheten och orättvisan i ett liv till sjöss. Som han - hela världen, eller hela havet snarare. Men när han återuppstår hos den sadistiske styrmannen O?Connor sker någonting märkligt. Han plågar sin besättning, hunsar kaptenen och dräper den älskade kocken. Men istället för att utkräva privathämnd, lönnmord eller göra blodigt myteri gör besättningen något mycket märkligt - de polisanmäler O?Connor och får honom fälld i en civil domstol till lands. Även männen är kapabla till civilisation. Först då blir de kvitt Isager och hans arv. Mäktigt, gripande och fyllt av mänsklig visdom. Vi, de drunknade är den stora, nordiska romanen som visar epikens livskraft och berättandets oundgänglighet.