Alltså den där känslan av att förlora sig i ett slags antikvariskt protokoll av realism som Balzacs prosa inte sällan gör. Jag hade en minnesbild av en slottsport, beskriven in i den absurda detaljen.
Jag hittar slottet, det är alldeles i början av romanen Bönderna, men inte porten, däremot matsalen med sina målningar, parken med sina bäckar, fasaderna med sina skulpturer, jag hittar all denna besatthet av det synliga och fysiska som gör realismen både tröttande och fascinerande. Som i en lite baktung engelsk kostymserie ungefär, men man häpnar. Myllret!
”Tanken att romanen speglar världen bör bytas ut mot tanken att romanen åskådliggör världen” skriver Danius inledningsvis i denna bok som handlar om storheten i den franska 1800-talsrealismen hos Stendahl, Balzac och Flaubert. Två ord driver alltså de fyrahundra sidorna, spegla och åskådliggöra.
Den blå tvålen ligger på ett bord i ett ganska påvert rum i Flauberts Ett enkelt hjärta. En fabrikstillverkad, blå tvålbit intill en vattenkaraff och två kammar. Tvålen i sig har ingen betydelse, den är inte Tjechovs gevär som hänger där på dramaväggen bara för att bli avfyrat lite längre fram. Tvålen är tvål, tingen i all sin industriella mångfald är ting och den förvillande ytan av världen existerar, men kan den även genomskådas?
Den höga sinnlighet som Danius ser i realisternas prosa framkallas för övrigt i hennes egen stil, hon har ett stort, elegant tilltal, en slags intellektuell suveränitet som inte är allmängods men väldigt njutbar. Här en mening som gör det uppenbart: ”Trots sitt envisa intresse för den synliga ytan av världen åstadkommer en författare som Flaubert inte avbildning, utan avrealisering. Det verkligt förbryllande är att det sker i namn av exakthet, sinnlighet och konkretion”.
Genom hela texten snurrar frågan om den industriella och kapitalistiska världens mångfald är begriplig eller bara abstrakt mystisk? Världen kan alltså ses i detalj hos dessa 1800-talsgiganter med sina universella anspråk, men hur åskådliggörs den? Kanske som en oöverskådlig obegriplighet. Osynlig fast osynliggjord? Nu smakar detta metafysik av Adornos snitt, postmodern dimma och jag får markera avvikande åsikt. Det strukturella hos de stora romanförfattarna går mycket väl att förena med förklarande modeller, med åskådningar och ideologier om makt, klass och rättvisa. I själva verket gjordes också så.
Ja, det strukturella finns i myllret av detaljer. Kapitalismen blir inte obegriplig därför att dess prylrikedom är astronomisk och det förstår nog Danius också eftersom hon skriver att ”Realismen har slutit förbund med vardagens kalla fakta”
Kanske har tvålen sitt syfte ändå, inte som dramatiskt laddad rekvisita, men som symbol för en vardag som fortfarande är i verksamhet, i varuproduktionens, kapitalismens och modernitetens epok. Den epok som också gjorde oss synliga som jämlika och som samhällsmedborgare. Eller åtminstone borde göra det.