Dans för tusentals tonåringar

Inte mindre än 13 föreställningar visas i Norrbotten, de flesta som skolföreställningar för högstadieelever. I Luleå, Haparanda och Kiruna blir det också offentliga kvällsföreställningar. För i själva verket är Kamuyot en dansföreställning som vänder sig till alla åldrar med sitt innehåll som för tankarna till grundläggande frågor om identitet och varande. Men tilltalet är ungt, liksom dansarnas ålder. I Israel dansas Kamuyot fortfarande av Ohad Naharins unga ensemble Batsheva Junior Company, alltsedan premiären för drygt fem år sedan, vilket betyder att tusentals ungdomar sett den. Här i Sverige är inte siffran så mycket sämre - när Riksteatern turnerat färdigt från Kiruna i norr till Lund i söder räknar man med att drygt 20.000 högstadieelever sett föreställningen. Intresse från Unga Riks
När Mia Larsson, chefsproducent på det som tidigare hette Unga Riks men som numera även till namnet blivit en integrerad del av Riksteatern, fick höra talas om Kamuyot blev hon genast mycket intresserad. Ett halvår senare fick hon ett samtal från Daniel Sachs, till vardags VD på svenska Proventus. Han undrade om inte Riksteatern och Gertrude och Ivan Philipsons stiftelse tillsammans kunde möjliggöra en Sverigeturné. I juli hölls audition hos Riksteatern i Hallunda, 150 dansare från stora delar av världen kom för att visa upp sig. 16 valdes ut, av dem fem från Batsheva Dance Company. -Det är ett fantastiskt projekt, dessutom har det gått snabbt att genomföra. Inte minst tack vare det starka nätverk av arrangörer som är vår styrka, säger Mia Larsson. Ohad Naharin, som räknas till en av kanske fem ledande nutida koreografer i världen, skapade Kamuyot för skolor och sporthallar, men utan att göra avkall på den konstnärliga kvaliteten. För honom är det inte heller självklart att föreställningen ska gå vidare till andra länder. Väldig producentkraft
-Nej, för mig betyder det allt att Riksteatern är en så bra partner, jag har nästan svårt att tänka mig att det finns en sådan någon annanstans i världen. Dels har de visat en stor förståelse och kunskap för dansens och dansarnas villkor, dessutom har de en väldig kraft som producenter, säger Ohad Naharin, där han sitter på en av bänkarna som inramar dansgolvet på Pontushallen. Den Kamuyot som han nu ser i Sverige tycker han har blivit ännu bättre än den han en gång skapade i Israel. En ny arbetsprocess, repetitionerna skedde delvis i Israel, har satt igång andra tankar, skapat nya möjligheter. Föreställningen kryllar av individuella uttryck - vackra, skrämmande, rörande och inte så sällan komiska och stolliga i största allmänhet. Paradoxalt nog blir alla dessa individer också det som förenar oss - en slags påminnelse om att vi alla är människor, lika eller olika. Samma tanke tycks han ha när det gäller valet av dansare. -Om man bara tittar på de här dansarna så är skillnaderna uppenbara. Men jag är intresserad av det som förenar dem, säger Ohad Naharin, och talar om att han är förtjust i generositet, intelligens och fysisk medvetenhet. -För mig är det viktigt att de lägger passion i dansen, att de är beredda på att jobba hårt, att de vill lära sig mycket. Juilliard
Själv började han studera dans som 22-åring hemma i Israel. Där upptäcktes han av Martha Graham som bjöd honom till USA, där han bland annat kom att studera vid Juilliard School. 1980 debuterade han som koreograf och 1990 tog han över rollen som konstnärlig ledare för Batsheva Dance Company, som bland annat fostrat den svenske dansaren och koreografen Örjan Andersson. -Men i själva verket har en dansare alltid dansat, att börja prata om sena starter är fördomsfullt, det handlar mer om den exakta tidpunkt när man började studera. Rörelsen är människans allra första språk och som dansare har du på något plan alltid befunnit dig där, långt innan du började dina dansstudier, säger Ohad Naharin, som ibland kan tycka att dansstudier också kan vara i vägen för den som vill bli en riktigt bra dansare. Samma åsikt har han om bruket av speglar i danssalarna, ett otyg om man frågar honom. -Jag är absolut inte ensam om att tycka så, speglar står i vägen för dansarens känsla. En dansare ska inte se på sig själv, hon ska känna i sig själv, i sin kropp, i sina rörelser. "Gaga"
Efter en svår ryggskada började Ohad Naharin utveckla en metod och ett språk för att lära känna sin kropp, sina invanda rörelsemönster och för att upptäcka nya. Metoden, som han utvecklat tillsammans med andra dansare under många år, kallar han "gaga" -ett rent nonsensord. -Jag ville inte förknippa rörelsespråket med mitt namn, ville ha ett annat ord. Egentligen hade jag tänkt kalla det för "kaka", men blev avrådd. Nu har jag förstått att det är ett svenskt ord. Gaga är den metod han numera alltid arbetar med, det handlar en hel del om tanke och känsla, men är ingen frigörande dans i största allmänhet, därtill tycks den vara alltför strukturerad. Sedan sex år tillbaka lärs metoden också ut till amatörer i Tel Aviv. -Gaga förbättrade mitt liv och för professionella dansare hjälper metoden till att komma närmare sin känslighet, sin glädje, men den underlättar också kommunikationen mellan mig som koreograf och dansaren där på golvet. I det professionella sammanhanget lär oss gaga betydelsen av undertexter, över- och underdrifter och trots nonsensordet tar vi metoden väldigt seriöst. Men det är också en metod för hälsa, så jag vill gärna ge den till alla.

Dans för tusentals tonåringar

Plötsligt dyker det upp storfrämmande. Ohad Naharin, koreograf med världsrykte, bosatt i Israel, kommer till Luleå för att se några föreställningar av sin Kamuyot, som turnerar i länet genom ett samarbete mellan Riksteatern, Dans i Nord, skolor och lokala arrangörer.