I alla fall i jämförelse med den skrämmande snabba verbala frenesi och svada som utvecklades av de bägge tv-personligheterna Filip Hammar och Fredrik Wikingsson när de i torsdags kväll, inför en fullsatt Stora salen i Kulturen hus, fram- och genomförde den föreställning som de just har börjat turnera med och ämnar baxa hela Sverige runt: Jakten på den försvunna staden.
De här bägge grabbarna kan vara rätt Knatte och Fnatte-påfrestande stundtals och retas samt tramsar på ett mycket nojsigt sätt. Men: de är också så oerhört samkört gemensamhetstrimmade och lövsågade som två pusselbitar ur samma pussel, att de i sina bästa stunder blir så bra att inte mycket annat i Sverige kan bli bättre.
Och när de jagar efter nya - och bättre - slogans för de städer som de besöker så är de bara bäst.
Jag satt med ett fånigt och lycksaligt flin fastlimmat i fejset i en och en halv timme och bara njöt av de vilda associationerna, av den kamratliga kärlek som de så uppenbart känner för varandra, av de verbala inpassen och tacklingarna, av den enorma spontaniteten och värmande publikkontakten samt av hela showen. Tillsammantagen.
Och ändå är grabbarna nya i det här gamet. De har aldrig uppträtt inför så här mycket publik live tidigare.
Efter en hel del vaskande och sorterande (och kan man nog säga: kuppades) den nya stads-slogan som löd "46 flera än Skellefteå" fram. Det handlade om att det, tydligen (inte vet undertecknad) finns 48 rondeller i Luleå. Och det kanske det gör.
Kommunstyrelsens ordförande Margaretha Lindbäck presenterades med en plakett med den inskriptionen och försäkrade att hon skulle hänga upp den på tjänsterummet.
Ett collage av bilder från Luleå och på Luleåbor förekom, där bland annat den ikoniske Clifton Fexmo och grabbarnas gamle nöjes-chef från deras tid på Aftonbladet, Ronny Olovsson, förekom. En av dem fanns också på plats i salongen och det var inte ...
Det var också mycket skoj (och sant!) att de hade lyckats notera att den disk man gör sina beställningar över på Max-restaurangerna är oproportioneligt hög (sitter man i rullstol, som koncernens grundare Curt Bergfors gör, så ser personalen aldrig den som beställer ...) och att de även rekapitulerade det studiebesök i en av Luleåpolisens fylleceller som Fredrik Wikingsson nitiskt genomförde för ett antal år sedan.
De skonade aldrig sig själva särskilt mycket. Men de sjöng, var för sig och tillsammans, överrumplande bra; särskilt Filip Hammars tagning, vid keyboarden av The Eagles Desperado - med text om hur alla städer i Sverige numera, intill förväxling, ser likadana ut.
Och (det är helt och obrottsligt sant!) det här var nog det roligaste jag har sett live på en scen - på jag-vet-inte-hur-länge.
Alltså: all respekt till buspojkarna! Den är de förvisso väl värda.