Bra skolor enda godtagbara ambitionen

Universitet i Luleå har vinklat sitt arbete mot användandet av ny teknik, därav namnet Språkrymden. Mitt besök handlade om ny läsning och om biblioteket i rymden, länsbibliotekets Barnens Polarbibliotek hos vilket jag har ett betydande uppdrag. Framför mig hade jag 100 lärare från Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland. Fullt medvetna om lustens vikt för viljan att lära sig läsa söker de nya vägar för att locka och stödja sina elever på vägen mot att bli ägare av språket och till att bli läsare. De tar helt enkelt sitt och skolans grundläggande uppdrag att leda barnen in i läsningens mysterium på allvar. De som redan kan, aldrig tidigare har så många kunnat läsa när de kommer till skolan, ska de samtidigt fresta med utmaningar som tar dem vidare. I dagarna har dock en rapport presenterats som visar att Norrbottens kommuner inte är så lyckosamma vad gäller uppdraget. I Jokkmokk gick närmare 30 procent av vårens nior ut med ofullständiga betyg. Förmågan att läsa, skriva och förstå det lästa kan förmodas ha betydelse för resultatet. Samma dag berättas i samma tidning om ett stormöte på en skola i Luleå. På mellanstadiet har det uppdagats att en betydande del av eleverna behöver mycket stöd för att gå vidare i sin skolgång. Skälen är olika, men uppdraget att hjälpa dem att lära sig läsa har hittills varit svårt att genomföra på ett lyckosamt sätt. Pengar för att anställa finns inte. Hösten har gått utan att föräldrarna gjorts trygga om fortsättningen. Det är då jag kommer att tänka på pedagogerna som medverkar i Språkrymden. Vad händer när sådana som de ska verka på en skola som inte tilldelas en budget rimlig för att lösa uppgiften? Är det att spola vidareutbildningspengar rakt i vasken och hoppas att några kunskapskorn fastnar på kanten? Så länge som skolan är lågprioriterad i de kommunala budgetarna är det tyvärr troligt. Men givetvis ska varken föräldrar, pedagoger eller någon annan berörd, behöva höra att det inte finns pengar till de lärare som krävs för att uppdraget ska fullföljas. Barnen går bara i skolan en gång. Det ska alltid vara en bra gång. I Luleå kommun har under samma höst pågått en diskussion om hur ett elitlag på väg att halka ur ska kunna stödjas. Det påstås bero på hallen. Socialdemokraterna har föreslagit en tjusig lösning som visar att man inte riktigt litar på klubben. Men om rinken ska det heta att den är Luleå hockeys. Det beslutet tycker jag ska ställas rakt emot skolornas budget. För att jag fått "mitt" kulturhus? Nej, för att mantrat om att en stad behöver ett elitlag för att vara något, hör till en åldrande samhällsbild byggd mer på muskelkraft än något annan mänsklig förmåga. Ge i stället rektorerna de pengar de kräver och fem år att iscensätta sin drömskola. Förhoppningsvis har vi då fungerande skolor överallt. Det är i alla fall den enda ambition som är godtagbar. Dessutom är jag övertygad om att stabila goda resultat från våra grundskolor är ett betydligt mer lockande incitament för unga, utbildade människor från hela världen att bosätta sig i ett län som har plats. Bättre för att sätta, ni vet vad, på kartan.