I fjol var Finland värdland. I år var det Norges tur att stå för arrangemanget där koreograferna Ida Wigdel och Ingun Bjørnsgaard jobbat med fem dansare från respektive land i residens på Dansearena nord i Hammerfest.
Neighbourhood sägs handla om spänning och tjusning i möte med nya människor i grannskapet, där den första delen Svensson, koreograferad av Ida Wigdel undersöker hur uteslutning påverkar människor. Blir vi exkluderade från situationer eller exkluderar vi oss själva? Medan den andra delen Eana, som förövrigt betyder terräng på samiska, vill öppna upp ett nytt landskap för att undersöka vad som finns gömt och osynligt i oss själva.
En föreställning som med andra ord har ganska stora intentioner att beröra på ett djupare plan. Därför blir besvikelsen större när man inte lyckas fullt ut.
I den första delen Svensson pågår redan föreställningen när publiken inbjuds. Oväntat, nästan som en liten present, tvingas betraktaren rätt in i skeende där dansarna Lava Markusson och Janos Andreas Frydenlund intar scenen med sin närvaro och lekfullhet. De bekantar sig med varandra, undersöker och tänjer gränser för vänskap eller kanske kärlek, innan scenen förändras och en ny dansare kliver in, Catharina Vehre Gresslien vilket skapar en ny vänskap, med ett helt annat innehåll och rörelsemönster. Och så håller det på.
Dansarna gestaltar de skiftningar som uppstår när människor möts och vänskapsförhållande får nya maktbalanser och innebörder. Man umgås, trivs, har kul, blir osams och skiljer sig, kanske för att hitta tillbaka, men då till något nytt. Under lång tid av föreställningen uppehåller sig dansaren Antti Seppänen med att vårda sin trädgård i bakgrunden på scenen. Egen, rättrådig och ömmande mer för sina träd än människorna i sin omgivning blir han en sorts länk till det gripbara.
Denna karaktär har vi nog alla mött någon gång i vårt liv. Detsamma gäller den gestaltning dansaren Milla Keskitalo gör av de udda, de som har svårt att passa in och de som kanske inte vill passa in. Men någonstans i mitten av första delen av Svensson dör någonting.
Det känns som att ämnet var uttömt, för det handlar inte främst om dansarnas prestationer, utan koreografin. Den spretar för mycket åt olika håll samtidigt, vilket gör det svårt att fokusera. Snarare går energin och uppmärksamheten åt till att försöka hitta var blicken ska fokusera. Koreografin ger nämligen ingen hjälp till betraktaren att förstå vad som är viktigt, just nu.
Däremot en eloge till första delens slut, där man hjärtskärande följer dansaren Janos Andreas Frydenlunds gestaltning av ensamhetens hålrum, att vara så ensam att man faktiskt vissnar och dör. Det berör och gör ont, nästan för första gången under hela första delen.
Andra delen Eana lider egentligen av samma problem. Det börjar lovande. Lava Markusson inleder med en gestaltning som inte bara är kraftfull, utan också spröd. Det är vackert, gripande och underbart berörande. En sorts ung revolt i sårbar förpackning som griper tag på grund av sin motsägelsefullhet.
Sedan följer några mer koordinerade tablåer, där koreografen Ingun Bjørnsgaard blandar klassisk balett med moderna uttryck. Bitvis är det inte bara begåvat utan briljant. Men även denna föreställning har fulltständigt döda partier. Det är rörigt och spretigt. Dessutom exkluderande när ett finskt poem: Jäähyvläiset vaimollene av Pekka Parkkinen reciteras. Man förstår att det är viktigt, till och med roligt men förstår man inte språket är det svårt att tillgodogöra sig den extra dimensionen. Annars skulle man väl kunnat använda sig av ett låtsasspråk. Det räcker inte med förklaringen att koreografen är fascinerad av det finska språket. So what? Om det bara skapar förvirring.
Båda delarna i föreställningen Neighbourhood bygger på improvisationer.
Dansarna har tillsammans med koreograferna och kompositörerna jobbat fram koreografin under två månader. Dessutom har särskild hänsyn tagits till dansarnas styrkor. Ingen fel med det, men lyckas koreografen inte sammanfoga enskilda prestationer och improvisationer till en helhet lämnar man betraktaren och uttolkaren i sticket.
I första delen Svensson hjälper kompositören Øyvind Osmo Eriksen gestaltningen på traven, i alla fall bitvis, tyvärr lyckas inte de två kompositörerna Alexander Rishaug och Per Henrik Svalastog med samma sak i del två.
Det är synd, för föreställningen Neihbourhood har potential att beröra på ett djupare plan.