Jag räknar till inte mindre än elva musikföreställningar, tre teaterdito, en stor dansföreställning ? Askungen ? den nakna sanningen ? och en konstutställning. Det är vad gymnasieskolans estetiska program i Luleå bullar upp i form av slutproduktioner under de kommande veckorna. <BR>På andra linjer pågår samma aktiviteter i form av utställningar och presentationer av allehanda slag. Så även på andra gymnasieskolor runt omkring i länet.<BR>Det är med andra ord bråda tider så här i sluttampen av läsåret, men i Hermelinsskolans gamla ombyggda anrika aula i det som numera kallas Lärkan, tar man sig ändå tid för en picknick. <BR>Där spelar teatereleverna i årskurs 3 under några dagar Fernando Arrabals Picknick på slagfältet. På lördag öppnar man dörrarna för publiken utanför skolans värld.<BR><STRONG>Tänkvärd teater </STRONG><BR>Arrabal, spanjor bosatt i Frankrike sedan mitten av 1950-talet, kallas absurdist och nämns ofta tillsammans med dramatiker som Samuel Beckett och Eugéne Ionesco.<BR>Picknick på slagfältet är hans debutpjäs, ofta spelad, numera mest i amatörteatersammanhang. Det är lite synd, för denna lilla pärla om krigets absurditet tål att hanteras av riktiga proffs. På Norrbottensteatern sattes den enligt uppgift upp i slutet av 1960-talet i regi av Rolf Larsson. Den som gillar teater av det mer tänkvärda slaget bör ta tillfället i akt och bege sig till Lärkan på lördag.<BR>Över scenens enkla slagfält ? en extra eloge till ljusmästaren! ? dundrar bombplanen. Ur spillrorna reser sig en liten vaktpost i form av soldaten Zapo (Hanna Ek). Han är förfärligt ensam där ute i kriget. Pratar i telefon med sin kapten och skjuter ibland mot andra soldater, utan att sikta och mumlandes Fader vår. <BR>Plötsligt får han oväntat besök vid sin skyttegrav. Hans föräldrar (Emma Löfström och Daniel Olofsson) kommer för söndagspicknick i det, nåja, gröna kanske är att ta i. Där vid fronten är färgen snarare smutsbrun, liksom soldatens händer.<BR><STRONG>En dödens ängel<BR></STRONG>Med sig har de inte bara god mat, utan också vin, blommor, en resegrammofon och ett färgglatt paraply att fälla upp till skydd mot bomberna. Stämningen är god, samtalet blir därefter, livet är lätt, enkelt att leva och dialogen absurd så det förslår. När plötsligt en fiendesoldat (Nina Wallosche), lika ensam han, uppenbarar sig skruvas det åt rejält. För att inte tala om när sjukvårdaren (Sanne Lundberg) som en slags dödens ängel träder in på scenen. <BR>Med en plötslig klarsyn utanför spelet uppför Sanne Lundberg också en egenhändigt skriven monolog. Den hör inte hit, men finner sin plats. <BR>Imponerande minspel, inte minst i de tysta partierna, gott om personlighet och blinkningar åt figurer som Groucho Marx ? det hela sitter med andra ord mycket fint. <BR>Kriget finns, självmordsbombarna också, barnen som lider, miljontals offer. Men vi fortsätter vår picknick, håller på det ena eller andra laget, suckar uppgivet inför fasorna. <BR>Det har konstaterats många gånger förr, men det tål att upprepas: <BR>Humor är det starkaste av vapen!
