Betraktaren är kompetent

Det nya arbetsrummet är stort och här råder god ordning. På de väggfasta hyllorna står rader med olika material sorterade i korgar. Mjuka och hårda saker, tråd och pinnar. Som barn var hon ofta med när fadern byggde båtar, meckade själv i motorer, lärde sig tycka om de hårda materialen som hon nu använder. - Jag tar tillvara det som andra slänger, säger hon. Keramik och textil Det hårda mot det mjuka, den fina tråden mot lerans grova yta. Men de senaste skulpturerna i stengods har fått ett nytt uttryck. Dels är de fyrkantiga, de som sett hennes verk tidigare kanske förknippar namnet med den spetsigare tornformen, dels har hon fäst ett platt huvud i toppen. Materialet är slitet och rostigt. Om man vill går det att ana ett ansikte. - De heter människogestalt, berättar konstnären. Det är bara tornen som har egna namn. Hon pekar mot hörnet och den skog av torn som står där. Alla är olika med egna tillägg, som det i håriga. Hela lerkroppen är täckt med tofsar i tagel. - Jag har alltid varit fascinerad av torn. När vi någon gång åkte från Långträsk in till Piteå tyckte jag det var så spännande att få syn på vattentornet i Öjebyn, säger hon. Fabriksskorstenar Kanske är det märkligt tycks hon tänka, men vi bryter ut i ett samtal om höga byggnader, torn och fabriks- skorstenar. Möjligen beror vår gemensamma fascination på att jordbruksbyarna i Norra Sverige på 1950- och 1960- talen inte hade sådana i sin skyline. Med egna brunnar fanns inte ens några vattentorn. Tekniken hon använder för arbetet i keramik är lite speciellt. Brukskeramiken, med drejade skålar, urnor och koppar, står hon över. I stället är det en kavlad, skuren och sammanfogad teknik hon använder. För de höga tornen skär hon remsa på remsa, ruggar upp ytorna som ska fästa mot varandra och limmar ihop med lerslickers. Fritt broderi Men det mest spännande är hur hon nyttjar sina textila erfarenheter. Annika Persson-Åkeblom har alltid sytt mycket, tryckt på tyg, ägnat sig åt fritt broderi, och kan både rita mönster och skrädda. Samma teknik använder hon för skulpturerna. De tredimensionella figurerna kunde ha formats efter en provdocka. De tunga lite större människogestalterna som står på golvet är alltså lättare än de ser ut, ihåliga som de är. - Vi fick en uppgift när jag gick på Sunderbyn att förstora våra verk minst tre gånger, berättar hon om dess uppkomst. Människor utan ansikten På Sunderbyns folkhögskola dit hon till sist sökte efter att ha tänkt det hela livet, började hon också med att göra människogestalter. Utan ansikte men alla olika. - Jag vill inte lämna ut detaljer, tror att människan är kompetent att själv skapa en förståelse. Därför gör jag inga ögon, näsor utan en form, förklarar hon. Och berättar vidare att de som mött gestalterna bedömt dem mycket olika. Det den ena fångats av har en annan gått förbi med ointresse. Möten är över huvud taget ett stort intresse. Kanske ett tema för hennes konstnärliga arbete som andra konstnärer i den här serien konstnärs- porträtt talat om. Annika Persson-Åkeblom fördelar dessutom sin tid mellan det konstnärliga skapandet och att arbeta med pedagogik. Hon utbildar andra pedagoger. Det gäller handledning för att få syn på sitt arbete, vad man faktiskt gör i mötet med elever och personal, och hur den medvetenheten kan öppna för inlärning. Hon ger föreläsningar, har kurser där praktik och teori växlas, men också kurser där hennes kunskaper som konstnär används. De kommer in mot slutet av en längre process där del- tagarna undersökt sitt förhållningssätt i arbetet med barnen på ett struktu- rerat sätt. Nära livets rädslor Mötet med andra deltagare är viktigt, de tillför nya tankar och synsätt. Under dagarna med bild kommer man de rädslor vi människor bär på nära. - Kursdeltagarna får själv jobba med bild. Göra sådant de aldrig gjort. Skapandet frigör kreativiteten. Efter kurserna är det vanligt med kommentarer som "Jag har ändrat mig, hemma också", säger hon. För henne själv tog det alltså lite tid innan hon tog steget och sökte till Sunderbyns folkhögskola. Efter åren som dekoratör, ett jobb som hon haft sedan 16-årsåldern, hade hon utbildat sig till fritidspedagog. Det hade så småningom lett henne till en föreståndartjänst på en förskola, men hela tiden hade beslutet om att någon gång gå Konstlinjen legat där och väntat. - "Nej, det går inte!" Jag satte hela tiden upp hinder, beskriver hon vägen dit. Men när jag väl sökte i mitten på 1990-talet kom jag inte in. Jag var trettonde reserv och ringde sedan varje dag. Fredag den 13 september var sista dagen de tog in reserver, och så ringde de. "Sätt dig nu Annika", sa hon som ringde, "du har kommit in!". Hon gick två år, kom in på det tredje, men valde att inte fortsätta. Just då, säger hon, hade lärarna inte tid med den fördjupning hon sökte. - Jag behöver inte pushas. Idéer och bra arbetsmoral, det har jag alldeles för mycket av. Utställning i Stockholm Hon gick ut 1998, startade sitt företag då och bildade aktiebolag 2005. 2003 ställde hon ut på Galleri Aurora som drevs av Luleå tekniska universitet och konstnären Lynn Gustafsson. Verk av Annika Persson-Åkeblom kan man se på olika platser i Norrbotten, men hon har inte varit så aktiv för att söka sig till utställningar. Förrän nu. I våras hängde hennes textilier i genomskinlig fiberduk hos Lindbergs i Luleå, och här i början på augusti förbereder hon sig för en utställning på Galleri Hagman i Stockholm. Där ska hon visa keramik, medan kollegan Karin Kemi ställer ut måleri. Annika Persson-Åkeblom har också hon målat, men under många år har det fått vara. Det är istället andra material och det tredimensionella som tycks fånga henne. Väcks intresset för en form måste hon arbeta med den i många verk. För ögonblicket ligger en båtform och väntar. Vad gäller material är det keramiken, tråden, det andra slängt och de dova oxiderna som dominerat. - Jag tycker inte om klara färger, säger hon. Klokare tillsammans I trappan ner till ugnen på Konst- närernas kollektivverkstad där de sista verken just bränts, fastnar vi en stund. Annika Persson-Åkeblom funderar mycket kring postmodernismens frihet i förhållande till traditionen. Hon menar att de fasta sanningarna är få. De flesta är istället konstruktioner, tillfälliga sanningar, som skapas i mötet mellan människor och människor, människor och rum, människor och verk. Det är också tillsammans vi blir klokare. Det innebär samtidigt att allt ständigt är föränderligt. - Själv tycker jag om konst som får mig att reagera. Men. Vi kan aldrig komma sams om konsten, aldrig komma överens om vad som är bra, säger hon. Det är en relativitet som är något att bita i för en konstkritiker.

Betraktaren är kompetent

Hon har haft sin ateljé på Kulturbyn Kronan i ett år nu. Tidigare arbetade Annika Persson- Åkeblom hemma.? Det var trångt, hon jämför utrymmet vid arbetsbordet med det hon hade tidigare, men det gick.Annika Persson-Åkeblom arbetar främst i keramik och textil.

Hon har haft sin ateljé på Kulturbyn Kronan i ett år nu. Tidigare arbetade Annika Persson- Åkeblom hemma.
? Det var trångt, hon jämför utrymmet vid arbetsbordet med det hon hade tidigare, men det gick.
Annika Persson-Åkeblom arbetar främst i keramik och textil.