Bruno Öqvist är egentligen en allvarlig anakronism i dessa datoriserade tider. Men stor tur i alla fall att det ändå finns utrymme för sådana!
Man kan absolut se honom som en genetisk arvtagare i rakt nedstigande led till fransmannen Georges Brassens, ryssen Vladimir Vysotskij och tysken Wolf Biermann. Samtliga berättande betraktare.
Han vandrar ut på scenen, greppar en gitarr, säger hej till publiken, sätter i gång. Helt befriad från alla åthävor. Sjunger och spelar, kal-lar in sina kapell-kompisar pianisten Tomas Isacsson, basisten Tommy Skotte, saxofonisten Sigurd Löf (allesammans garanterat eminenta), spelar vidare. Bara.
Eller kvintillerar. Så länge han orkar, vilket är en dryg timme. Om 17 dagar fyller han 65 år, meddelar han. ”Jag befinner mig på dö-halvan” säger han också, totalt osentimentalt. Han omväxlar med att läsa en dikt. Sjunger därefter ytterligare några sånger.
En blå man, Droppen urholkar stenen, med flera. Gammalt, nytt. Angelägenhetsgrad: hög. Och medmänsklig.
– Har han spelat in någon cd-skiva? Skriv att han MÅSTE göra det – NU!, propsar ett kvartett-utskott ur publiken på till mig, efteråt.
Det skulle ju faktiskt inte vara så väldigt dumt om landstinget öppnade ögon och öron samt distribuerade ett Rubus Arcticus-stipendium mot Bruno Öqvist i
Avan, heller. För lång, trogen och medmänskligt angelägen kulturell plikttjänst.
Det var bara att lyssna. Och lära.
Bara det.
Hade inte Bruno Öqvist redan funnits hade vi väl, helt enkelt, fått uppfinna honom.
Så.