Bättre än allt annat

bob hund är som alltid osannolika, overkliga och ontaurliga. De böjer på saker som man inte visste kunde böjas. De vänder på melodier, ljud och rytmer, visar dem från en sida ingen tidigare sett. På samma förebildande sätt som de gjort i snart tjugo år. Med annat ord:
fantastiskt.
De varvar gamla hits med låtar från senaste skivan Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk. Allt är bra. Till och med bättre. Bob hund är mest musikaliskt av alla band jag sett, tänker jag när jag ser dem. Musiken är så suveränt spelad att man blir helt knäckt på mitten, nedbruten, förlorad och upplyft till himlarna på en och samma gång.
De förvandlar mig till ett 14-årigt fan. Livsglädjen tillbaka, cynismen väck. Hux flux. Energin, näven i luften, sprittande höfter.
Och det handlar inte om nostalgi, det handlar om hur sjukt bra de spelar.
Det är utomvärldsligt.
Thomas Öberg håller hov bakom bov-masken, studsar runt, mellansnackar och dansar. Bandet svarar med först ljud och sedan oljud, för melodier är överskattade, säger Thomas. De har en vit kon som pratar, de pluggar in Conny Nimmersjös öra till en gitarrförstärkare och Jonas Jonasson (synth) ser ut som en 100 år gammal ornitolog med Sveriges största mustasch.
Ingenting är i och för sig nytt under solen, bob hund är som de är och alltid har varit. Det är inte den bästa spelningen bob hund någonsin gjort men vad spelar det för roll när det ändå bättre än allt annat.
Alla är vi sopade under mattan som bob hund vävt.
Det är så förlösande. bob hund är inte bara rock, de är tamejfan konst. Det är till och med banne mig poetri.
Vad vi har saknat bob hund. Tack käre Gud för att du har lyft din hand och låtit dem åter träda ut på vår livescen. Lämna oss aldrig mer igen. Ni behövs mer än någonsin och ni kommer alltid att behövas mer än någonsin. Och jag hoppas för allt i världen att vi aldrig kommer att bli som er, utan värre. Det känns som att vi är skyldiga er det.