Att förvåna är att ifrågasätta

För många människor förflyter livet på jorden i samma stakande takt som John Hodges poem i boken Trainspotting: "Välj livet. Välj jobb. Välj karriär, en familj. Välj en jävligt stor TV. Välj tvättmaskiner [...] Välj god hälsa. Låg kolestorolhalt och tandförsäkring. Välj återbetalning av lån [...] Välj att se förslöande hjärntvättande nöjesprogram medan du stoppar munnen full med skräpmat. Välj att ruttna bort i slutet av allt, i ett eländigt hem som inte är något mer än en pinsamhet för de själviska bratsen du har uppfostrat att ersätta dig" ... För inte så många år sedan förde konstnären Staffan Forssberg ett hektiskt leverne med få utsiktspunkter ut mot livet självt. Han hade flera kvalfyllda, om än ett eftertraktade, samhällsuppgifter. Forssberg har figurerat som stridbar kulturchef i Härnösand och Luleå såväl som inhyrd vd för Västerbottens museum. På det stora hela har många långa år ägnats åt att överblicka och ombesörja andra kulturarbetares vardag. Allt medan travorna av papper kastat skuggor över hans eget, mer och mer undanskymda konstnärskap. Svår stroke
En dag bestämde han sig för att det fick vara nog. Som i de flesta livsviktiga fall var det inget enkelt beslut att fatta. Men det togs. Ironiskt nog var det också då som olyckan valde att slå till. Forssberg drabbades av en svår stroke, hamnade i rullstol och förlorade på samma gång all finmotorik i sin högra arm, den så viktiga målararmen. Under mina år som vårdbiträde har jag hamnat i samspråk med en och annan strokedrabbad vårdtagare. De flesta beskriver situationen som om de varit Guds jaktvillebråd. Att de känt det som ett gevärsskott med efterdyningar som gjort att kroppen känts stum. Som om Gud fader själv försökt ta dem ur tid, men oturligt nog bara lyckats skadeskjuta. Kvar efter en sådant intermezzo finns bara en dyster kamp mot tiden för att korta lidandet. Tränat vänsterarmen
Jag träffar Staffan Forssberg vid hans högsta utsiktspunkt, ateljén på Köpmangatan mitt i Luleå. Förvånad över att möte en 64-årig man som är allt annat än bitter i uppsynen vågar jag gå rakt på den bärande frågan om stroken ... - Alternativen är nog så taskiga, svarar Forssberg samlat. Jag har fått träna upp vänsterarmen och prova ut nya tekniker för mitt skapande, fortsätter han och pekar ut en serie frottage som precis ställts ut i Stockholm. Rubby mades (efter begreppet "Ready mades") kallar han sin serie framgnuggade brunnslock från världens alla kanter: Berlin Alexanderplatz, Venedig och Luleå. På en piedestal stoltserar underfundig skulpturkonst utvunnen ur en gammal modelldocka, på en vägg hänger Mash-ups - fantasirika collage på väg ut till kunder runtom i hela världen - och i ett tredje hörn häckar en starkt kolerade papegoja, byggd av återvunnet fabriksmaterial. - Ja, jag kan ju inte sitta och mata duvor som en annan förtidspensionär, skrattar upphovsmannen. Ödets vägar
Mitt bland allt bråte snubblar jag över ett album med tidningsklipp. De äldsta härrör från 1960-talsutställningar där Forssbergs redan då Duchamp- och Max Ernst-inspirerade konst vunnit rubriker. I många av klippen ger konstnären uttryck för en oro: "Man blir tyvärr fegare med åren", säger han till exempel 1971. Så här i efterhand kan Forssberg förundras över ödets vägar. Han känner hur modet förvånande nog strömmat till efter stroken, och hur han i stället blivit djärvare. Mitt i ateljén har plats avsatts ett enkelradig, inramat citat av den ryske författaren Ivan Turgenjev: "Att förvåna är att ifrågasätta det bestående". Mottot är talande. Det går i våldsam polemik med John Hodges domslut över mänskligheten och lyckas på samma gång vidröraForssbergs konstnärliga ledstjärnor: företagande, fantasi och föränding. De flesta konstnärer stelnar i sin former - andra får aldrig några. Ytterligare en liten procent av mänskligheten kommer för alltid arbeta utanför de givna ramarna.

Att förvåna är att ifrågasätta

Konstnären Staffan Forsberg fäktade bort sin stroke med ett knippe penslar.